Betygstider kan vara besvikelsens tid – för pappa och mamma. Frida får kämpa för att behålla sin professionalitet när hon bemöter ilskan.
Mejlet kom sent på kvällen efter betygssamtalet. En upprörd mamma krävde att Frida skulle skicka henne allt bedömningsunderlag som fanns på sonens samtliga uppgifter under terminen, eftersom han bara skulle få betyget C. Kopia gick till rektor.
– Tonen var vass, berättar Frida. Mamman menade att C var att betrakta som ett medelbetyg, vilket hon tyckte var orimligt eftersom hennes son varit så ambitiös med skolarbetet, lämnat in alla arbeten i tid och därför förtjänade ett A. Hon kritiserade också min undervisning, som enligt henne måste ha varit undermålig om han nu inte lyckats prestera.
Den första impulsen var att vara syrlig tillbaka, erkänner Frida. Kanske särskilt som hon befann sig hemma, med ”lärarkostymen av”.
– Man blir irriterad, sårad, förbannad och känner: ”Tror du inte jag kan sköta mitt jobb?” Men det går naturligtvis inte. Jag är tjänsteman och måste förhålla mig professionell.
Frida är lärare i svenska och engelska i en stor och populär kommunal skola i Mellansverige. Hon har ett flertal kollegor som råkat ut för arga föräldrar.
– Det är tveksamt om de hade uttryckt sig på liknande sätt till en annan myndighetsperson inom kommunen. Men nu har de själva gått i skolan och ”vet vad det handlar om”. Förra våren, efter att slutbetygen meddelats, kom en pappa hit och var upprörd över ett E som en kollega till mig hade satt.
Trots att Frida är säker i sin bedömning kan betygsättningen bli tuff och känslomässig, förklarar hon – och jämför det med att avkunna en dom. Särskilt när eleven har kämpat stenhårt för ett visst betyg, men trots det inte når kunskapsmålen. Att i en redan stressig period av terminen bli ifrågasatt i sin yrkesroll är påfrestande.
I det aktuella fallet skickade Frida samtliga underlag till mamman och förklarade hur bedömningskriterierna fungerar, och att flit tyvärr inte finns med bland dem.
– Min rektor svarade också vänligt att hon kunde förstå mammans besvikelse, men att det är jag som lärare som har helhetsbilden. Rektorn stod verkligen på min sida.
Efter en annan avslutad kurs fick Frida ett mejl från en nära släkting till en av eleverna, en flicka som skulle få ett B. Mannen, som själv var lärare, skrev att Frida varit för hård och krävde att hon skulle skicka honom ett antal texter som andra elever på kursen skrivit, så att han kunde göra en jämförande bedömning.
– Han kontaktade mig i rollen som lärare, men jag visste av en slump att de var släkt. Det var ganska anmärkningsvärt och väldigt obehagligt. Jag skulle aldrig få för mig att ifrågasätta en kollegas kompetens.
Frida skrev ett rakt svar där hon förklarade hur skolan redan arbetar systematiskt med sambedömning, och att hon inte skulle skicka några texter skrivna av andra elever.
– Jag erbjöd också flickan att komma och prata direkt med mig och gav henne möjligheten att jobba om ett par uppgifter för att se om hon kunde nå upp till kunskapskraven för ett A.
”Visa medkänsla – men ge inte efter”
– Frida verkar ha agerat klokt i de här fallen, säger Jenny Jakobsson Lundin som är skolpsykolog i Haninge kommun och medförfattare till boken Psykologi för klassrummet.
– Som lärare behöver man signalera omtanke och empati och samtidigt stå kvar i sin professionella myndighetsutövning.
När man har med upprörda föräldrar att göra kan det vara bra att påminna sig om att våra egna barn är det mest känslosamma vi har, menar hon. Omvårdnadsinstinkten är stark och skolan är viktig för barnens framtid. Vilket inte betyder att läraren ska ge efter.
– Blir det tydligt att läraren månar om ens barn är chansen stor att ilskan lägger sig och man kan stå ut med att barnet inte kan få betyget man hoppats på.
Om konflikten gått långt kan det vara nödvändigt både att ta hjälp av skolledningen och att tydligt beskriva ”spelplanen”, alltså vad skollagen faktiskt säger om föräldrars möjlighet till inflytande.
Jenny Jakobsson Lundin vill också varna för att ge sig in i längre mejlväxlingar. De kan bli både energi- och tidskrävande.
– Det är svårt att förmedla engagemang i en mejlkonversation. Den har inget naturligt slut och riskerar pågå i evighet. Märker man att upprördheten är stor är det kanske bättre att boka ett möte. Eller att prata i telefon, för rösten gör oss mänskligare.
Oskar Ekman