Musikanten Marit Bergman har en självklar tes: gör först, lär dig sedan. Efter sju års tystnad är hon tillbaka med en ny skiva. Och som vanligt vill hon dela med sig av vad hon kan.
Det är en kulen måndag eftermiddag när artisten Marit Bergman kliver in i ett klassrum på Musikhögskolan i Stockholm och tjingsar på en grupp väntande studenter vid Institutionen för musik- och medieproduktion. Temat för dagen är »songwriting«, och den erkänt skickliga låtsnickraren parkerar längst fram i klassrummet: »Först ska jag prata om mig, sedan gör vi lite textanalyser och sedan får ni skriva en text själva.« Vid drygt 40 kallar hon sig för en »räv« i musikbranschen. Det betyder inte bara att hon kan många saker, utan att hon också kan vara bra för andra:
– Jag kanske skulle vara lärare, det är en rolig roll. Jag har ju ingen utbildning utöver gymnasiet, men när jag gör sådant här inser jag att jag faktiskt kan rätt mycket. Dessutom är det så häftigt att se folk utvecklas, oavsett om de blir tekniskt bättre, lär sig att komprimera sitt skrivande eller bara vågar öppna upp för att kanske, eventuellt, musicera mer senare.
Lärande har gått som en parallell tråd genom nästan hela hennes musikliv. Inte minst i form av Popkollo, lägret som hon var med och grundade och som än i dag låter unga tjejer möta aktiva artister och skapa musik utifrån ett slags punkattityd: klart du kan spela! Senare har Marit Bergman fortsatt med olika projekt med unga. I höstas har hon haft workshops på kulturskolor runt om i Sverige, på initiativ av SKAP (Sveriges kompositörer och textförfattare).
– Jag är bra på att ge feedback. Det finns alltid något i en låt jag kan peka på: »Det här gillade jag jättemycket, för då hände det här i mig …« Jag är också bra på att hitta folks särart, som exempelvis en viss klang vid låga toner. Den typen av positiv feedback har alltid varit grunden för Popkollo och i andra sammanhang när jag undervisat. Numera är det väldigt modernt, har jag hört.
När Marit Bergman slog igenom i början av 2000-talet var hon en av Sveriges första indieprinsessor. Kraftfull och självklar klev hon in på killarnas spelhalva och skapade utifrån sig själv; musik, låttexter, scenpersona. När inget skivbolag nappade, startade hon eget. På och bakom scenen var branschens skevheter uppenbara, och Marit Bergman svarade med att göra. Tidigt skapade hon en mejllista över kvinnliga musiker, ett ännu existerande nätverk. Popkollo växte till en liten folkrörelse, med efterföljare och adepter som lärare. Samtidigt släppte Marit Bergman nya skivor (nu på stort bolag) och kunde från scenkanten se ut över folkhav av hoppande fans.
Så fick hon nog – av popstjärnelivet, motståndet i branschen och självupptagenheten som soloartist. Efter ett antal år i New York är hon nu tillbaka i Sverige, på turné och med en aktuell skiva. Jämfört med tidigare är texterna på svenska, vilket har öppnat nya dörrar:
– På svenska blir det naturligare att skriva om vissa samhällsrelaterade ämnen, exempelvis är det en sång om pojken som ifjol fick huvudet dunkat i golvet av en vakt på Malmö central.
Röstmässigt sjunger hon visserligen fortsatt starkt, ibland, men också mer nedtonat och svalt, som i den poplätta: »Du kan dra åt helvete«, ett musikaliskt finger åt alla som »bryr sig för mycket om hur kvinnor beter sig« – även åt begränsande röster i ens eget huvud. Till videon har hon samlat ett gäng vänner, som sminkade och klädda i grälla färger mimar med ett slags övertrevlig artighet. Samtidigt hyllar hon utvecklingen för kvinnliga artister i balladen Landet: »En gång var vi tusen vilsna själar, nu är vi landet.«
– Jag är musikant, och ser på min röst som ett bland andra instrument. Jag tragglar inga skalor eller tekniker, men är bra på att uttrycka och tolka text. Om jag orkade öva skulle jag kunna hålla långa, höga toner med vibrato också, men det kommer nog aldrig att hända.
Marit Bergman är uppvuxen med mamma, pappa och syster utanför Rättvik i Dalarna. Som liten gillade hon att rida, och började tidigt att sjunga och prova olika instrument. Hon tragglade noter på pianolektioner, men fick energi först när hon kom till ackorden och kunde använda kunskapen till att ta ut låtar hon hört på radio.
Att utforska ett instrument – sin egen röst, en gitarr, en saxofon – kräver ett ini-tialt mod som inte alla äger:
– Särskilt för unga tjejer är det ofta så lång startsträcka, alla killar har redan spelat i band i flera år. Då behöver man den där attityden att: »Fuck it, jag kan inte vara Frank Zappa, men jag kan göra min grej, och göra min röst hörd.« Det är såklart inte dåligt att lära sig skalor eller vad en subdominant är, men jag tror verkligen att det är bättre att börja i den änden där man gör saker. Själv behöver jag också en tydlig anledning, då lär jag mig saker ganska snabbt.
Hon kom in på gymnasiet i Västerås, vid en av de få skolor som då erbjöd musikinriktning.
– Det var fantastiska år. Tänk, att komma från en liten håla, där det var svårt att ens få ihop ett band, och få börja på en skola med musikinriktning. Jag startade sex band under de där åren, varav ett, Candysuck, blev mer varaktigt.
Musikundervisningen var … okej.
– Det var mycket bra teori. Samtidigt var jag och mina kompisar de enda tjejerna som startade band. Det kanske lärarna skulle ha sett och hjälpt fler att hitta former för. Det var definitivt fler som ville.
När hon nu går in på textanalysen i klassrummet på Musikhögskolan är urvalet av artister inte könskvoterat, alla goda exempel bara råkar vara svenska kvinnor. Marit Bergman spelar Seinabo Seys Younger och analyserar med klassen hur de ordrika, täta verserna bäddar för en enkel, stark och upprepande refräng. Lilla Namos Haffa guzz är exempel på en tydlig låtidé, där resten av texten svänger krig en, upprepad fras. Artisten Säkerts Du kanske var på Holmön är en berättelse i tydliga bilder, där verserna radar olika, möjliga svar på en och samma fråga. Det sista exemplet, Frida Hyvönens Dirty dancing är en ordrik anekdot i dåtid med oregelbundna rim, följt av en ordlös refräng. Musiken är nedtonad och repetitiv, bortsett från ett storslaget stick, där texten abrupt växlar till nutid.
Marit Bergman räknar upp textknep för att fånga lyssnaren: bilder, tidsangivelser, färger, temperaturer …
– Många är rädda att personliga detaljer ska vara exkluderande, men jag skulle vilja påstå att det är tvärtom. Den låt flest fans har tatuerat in textrader från är I will always be your soldier, som handlar om mig och min syrra. Det kan inte finnas några andra systrar i världen som kallat varandra för »Katarina« och »Eva«.
Ett bra sätt att för att börja skriva låtar (eller komma loss när man kör fast) är att analysera hur andra gör, menar Marit Bergman. Byggstenarna blir snabbt tydliga om man vet vad man ska leta efter: Hur är flödet, rimmen, idén? Går texten med eller mot musiken?
– Om man lyssnar på en genre som ligger en bit från ens egen kan man inspireras mer ohämmat, utan att riskera att tappa det som är unikt för en själv. Jag har lyssnat mycket på svenska rappare den senaste tiden, det är ju som en chockvåg av talanger just nu, som Lilla Namo, Mapei och Silvana Imam. Flödet och de täta rimmen i raptexter ger också en bra sångbarhet. Ofta behöver man inte röra läpparna så mycket, och man får snabbt ett slags kroppsminne av texten i munnen.
Existensberättigandet för de skapande ämnena i skolan är ständigt hotat – trots att den framgångsrika svenska musikexporten i dag bäddar för fullt rimliga, nationalekonomiska argument. Att spela och skapa musik ur något slags nyttoperspektiv är förvisso inget Marit Bergman pläderar för. Musik har ett odiskutabelt värde i sig. Samtidigt är det ett demokratiskt verktyg:
– Det finns en väldig kraft i att berätta om sin verklighet och syn på världen, och inte enbart låta andra berätta om världen åt en. Tänk bara på alla som kommer till Sverige nu, och som vi pratar så mycket om. Ju mer de kan berätta sin egen historia, desto mer kan de bli en del av det här samhället.
Melodier bor i alla människor. Historier kan berättas utan verkliga ord – eller med några få. Sedan i höstas håller Marit Bergman även workshops på ett asylboende i Stockholm.
– Det går att bygga en text på de ord man kan: »Ikväll, kompis/hotell, kompis/jag kan lova, inte sova, om du kommer ikväll, kompis …« Där har du en första låt.
Anna Kågström