Många lärare har nog slitit sitt hår över hur de ska få litteraturundervisningen att fungera i sina klasser. Romanläsandet bland unga befinner sig på ett sluttande plan, där elevens ”What´s in it for me?” konfronteras med lärarens försök att övertyga hen om läsningens förtjänster. En ny bok med titeln Litteratur och läsning, med undertiteln Litteraturdidaktikens nya möjligheter väcker därför stora förväntningar.
Fjorton forskare beskriver i tolv kapitel olika infallsvinklar på temat, där bland annat det nya digitala landskapets utmaningar, olika lässtrategier och läsförståelseprovens fallgropar blandas med läsexempel från prosa och poesi.
De flesta kapitel tar sin utgångspunkt i de olika ”larmrapporterna” om minskad läsning och sjunkande resultat i Pisa och Pirls läsförståelsedel. Regelbunden bokläsning har i det närmaste halverats de senaste 20 åren hos svenska tonåringar och hälften så många pojkar läser jämfört med flickor. Detta får naturligtvis konsekvenser för undervisningen.
Det borde med andra ord vara upplagt för en intressant diskussion kring litteraturens roll i ett nytt medielandskap, när litteraturundervisningen i svenska skolor letar efter en ny identitet. Flera av bokens författare förespråkar en mer upplevelsebaserad och njutningsfylld läsning i skolan, på bekostnad av en traditionellt analytisk läsart. Läsecirklar, bokkryssningar och spoken word-aftnar blomstrar på nya arenor, så borde inte skolans värld kunna ta efter?
En dialogbaserad undervisning rekommenderas, som förutsätter att elever och lärare läser hela verk, i stället för korta avsnitt. Det senare för att motverka den självspeglande läsning som bara bekräftar ens tidigare ståndpunkter i stället för att utmana dem.
I boken ges mycket plats åt att diskutera teoretiska utgångspunkter. Boken vänder sig därför snarast till en kvalificerad och erfaren läsare, med ett stort intresse för litteraturteori. ”Det poetiska tillståndets auktoritet”, ”Fiktionsanalytisk design” och ”Finns det en konstruktdefinition?” är några av underrubrikerna. Bokens tänkta målgrupp av svensklärare och lärarstudenter kan möjligen tänkas känna viss alienation inför den typen av innehåll.
När man läser antologin är det därför lätt att drabbas av viss andnöd. Jag kan därför bara hålla med en av författarna, Bengt-Göran Martinsson, i hans självkritiska reflexion, där han beskriver hur svensk litteraturdidaktisk forskning, genom sin fokusering på teoretisk förståelse av undervisning, är svår att tillämpa och får svårt att nå ut till och hitta någon som lyssnar utanför akademins värld.
Som lärare hälsar jag därför flera av författarna välkomna till klassrummens praktik. Använd didaktikens frågor vad, varför, hur. Undersök hur lärare och elever tänker och vad de gör, utvärdera utfallet och sätt in det i en teoretisk kontext. Litteratur och läsning rekommenderas mer till den som är intresserad av vad den litteraturdidaktiska forskningen håller på med, än till den som undrar hur man ska undervisa om litteratur i skolan.
Hans-Erik Carlborg, gymnasielärare i svenska och religion, Midgårdskolan, Umeå