Skärmtid, vad betyder det egentligen? När vi alla är mer eller mindre uppkopplade hela tiden, fyller det någon funktion att begränsa skärmtiden för oss själva och våra barn? Det undrar forskaren Elza Dunkels.
En kväll vilken som helst: ”Bara en skärm”, säger jag till sonen som får välja mellan paddan och tv:n. Själv tar jag fram min ena mobiltelefon, kollar fotbollsresultat på den och knäpper på samma tv som sonen precis stängde av, för att sedan ha Rapport på i bakgrunden samtidigt som jag en gång var tredje minut skummar läget på Facebook. I det öppna vardagsrummet som går ihop med köket, hörs också radion som står på sedan jag lagade middag. I en fåtölj huserar dottern med lurar och mobil. Hon skrattar högt då och då. I soffan jobbar min fru, datorn har hon i knäet.
Ordet skärmtid får både pedagoger och föräldrar att gå igång, åsikterna är lika många som antalet föräldrar och pedagoger. Alla har en åsikt om vad som är okej, vad som inte är okej och vad som till och med är skadligt. Lika många är teorierna om hur skärmtiden ska hanteras och begränsas.
Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och lärarutbildare vid Umeå universitet. Hon är aktuell med boken Nätmobbning, näthat och nätkärlek och är en av Sveriges främsta experter inom området unga och internet. Hon skulle helst vilja skippa termen skärmtid, även om hon påpekar att den är praktisk eftersom alla vet vad man pratar om.
– Ordet är intetsägande och beskriver egentligen ingen särskild aktivitet. Inom skärmtid ryms att spela meningslösa spel, att kränka andra, att skicka och ta emot fruktansvärda hot och att ”facetimea” med sin mormor. För de flesta av oss är det skärmtid all vaken tid på dygnet utan att det betyder att man är helt inne i sin skärm. Ändå är man ständigt nåbar på ett väldigt positivt sätt, menar Elza Dunkels som ifrågasätter bilden av att man är en god vuxen om man som förälder eller pedagog sätter hårda och tydliga gränser.
– Det är ganska svårt att vara den som ställer sig upp på ett föräldramöte och säger att man inte vill vara med på ett gemensamt beslut om begränsad skärmtid. Man framstår som en dålig förälder som struntar i sina barn. Vi är mitt uppe i en mediepanik och då är det svårt att göra såna röster hörda. Men om vi tittar tillbaka på den här tiden om tjugo år så kommer vi att skratta åt det. Precis som när vi tittar på gamla Siewert Öholm-klipp om videovåld, säger Elza Dunkels.
I hennes ögon upprepar vi vuxna samma misstag om och om igen, låter moralpaniken ta greppet om oss, oavsett om det handlar om hårdrock, videovåld, de farliga dansbanorna eller skärmtid. I stället är det viktigt att utgå från varje individ och prata mycket. Helt enkelt engagera sig på samma sätt som om det hade handlat om fotboll eller något annat fritidsintresse. Man anpassar och man förhandlar.
– Man får försöka jobba med sig själv. Tänk bort det digitala och försök att inte moralisera kring det. Vi alla tänker tillbaka på vår egen barndom i något slags romantiskt skimmer. Somrarna var långa, vintrarna var snöiga och man var så glad och nöjd och lekte med kottar. Den bilden måste man kämpa emot, tycker Elza Dunkels.
Varför ska vår barndom påverka våra barn? Om vi inte hade något roligare för oss än att leka med kottar, då ska väl inte det drabba våra barn? Elza Dunkels menar att man i stället kan hylla samtiden: ”Vad skönt, det finns roligare saker nu”. Hon menar inte att man nödvändigtvis behöver vara kompis med sina barn på sociala medier. Det viktiga är att få informationen direkt från barnen i stället för från media. Nyfikenhet, respekt, engagemang och tillit är ledord när den egna barnsynen sätts på prov.
– Det enklaste hade varit, för alla föräldrar och pedagoger, om barnen älskade att röra på sig, om de hade jättemånga kompisar och aldrig var inblandade i konflikter. Men nu måste vi ta hand om de barn vi har och inte de barn vi önskar att vi hade, påpekar Elza Dunkels.
Är det ett speciellt spel som lockar och drar, varför inte lära sig grunderna och reglerna? Hemma kanske man kan anpassa middagen och kanske kan man förhandla om när kvällens sista match eller spel ska påbörjas, som man förhandlar om allt annat. Samma gäller på fritidshemmet, intressera dig för det som barnen sysslar med. Tänk på barnens ergonomiska ställning och bryt en gång i timmen för att göra något annat. Det finns också massor av sätt att röra sig även med skärm, både utomhus och med exempelvis Wiispel.
En dag tröttnade Elza Dunkels på pratet om att dagens skärmanvändande barn aldrig har en lugn stund och att det är viktigt, nyttigt och kreativt att ha det tråkigt. Hon började leta efter forskningsbelägg, men hittade inte några.
– De forskningsartiklar som finns handlar ofta om individuella berättelser om konstnärer som satt i gipsvagga i ett halvår när de var tretton år och som då utvecklade en massa kreativitet. Men risken är lika stor att den som har tråkigt blir uttråkad och hänfaller åt droganvändande eller vad det nu kan vara, konstaterar Elza Dunkels.
Martin Röshammar