Förskolläraren Lena Billing minns hur det började år 1984 då förskolan var ifrågasatt i samhällsdebatten. – Vi ville visa att det fanns en pedagogisk verksamhet och att vi hade utbildning.
– Varför behövs det utbildning för att passa barn, var en vanlig kommentar. Vi försökte som förening komma in i tidningarna, men det var inte intressant, berättar Lena Billing.
SFR:s ordförande i Göteborg och Bohuslän, Marita Öberg, kläckte då idén att anordna en kampanjvecka för att visa upp verksamheten för allmänheten.
Hon skrev i tidningen Förskolan ihop med kollegan Susanne Rithander från Stockholm en insändare med rubriken: ”Förskolevecka i Göteborg! Förskolans dag i Sverige?” där de föreslog att förskolorna skulle gå ut och visa verksamheten för omvärlden med en egen dag. Insändaren inleddes med ett brandtal:
”Det som dikterar förskolans existens i dag är kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Dessutom sprider sig idéer om sänkt skolpliktsålder. Det är därför hög tid att vi som arbetar i förskolan (…) förklarar vår verksamhet genom att aktivt gå ut och visa vad den innebär.”
Kampanjen hade också som syfte att stärka yrkesidentiteten.
– På många håll var den väldigt svag. Tolkningen av arbetslagstanken var att det inte skulle vara någon skillnad på förskollärare och barnskötare. Förskollärarna kunde därför ha svårt att hävda sin kompetens, säger Lena Billing.
Kärnan i den första förskoleveckan 19–25 maj blev en stor utställning på Göteborgs stadsbibliotek. Även i grannkommunerna Orust och Lysekil ordnades utställningar på biblioteken.
– Vi fick ledigt en vecka från förskolan för att vara ute och svara på frågor. Det var jättespännande, och man blev bra på att förklara vad vi gör, minns Lena Billing.
Förskoleveckan innehöll även föredrag och en paneldebatt med lokalpolitiker. Men man ville ha lite roligt också så därför blev det även picknick och karneval med barn och föräldrar en dag under veckan som utsågs till ”Förskolans dag”.
Även på andra orter i landet ordnades evenemang redan det första året.
– Många hörde av sig till oss. Det fanns ett uppdämt behov av att bli sedd, säger Lena Billing.
Kampanjen lyckades. Förskolorna mobiliserade och medierna rapporterade. En artikel i tidningen Förskolan 1984 berättar om kampanjen med rubriken: ”Entusiasm och skaparglädje på mer än 200 ställen.” Längre ner i texten skriver reportern om sina intryck från festligheterna:
”Dansen på torget samlar mycket folk och t o m lokalpress, radio och TV. Ledd av förskollärare Gunilla Sellersjö ringlar en lång sjungande, gungande orm av barn och vuxna till Bill Mc Cheasys härliga flöjt.”
Efter den första förskoleveckan bestämde SFR att Förskolans dag skulle firas i maj varje år. Och så har det blivit. Traditionen spred sig snabbt i hela landet och nu har det gått 30 år. Lena Billing tycker mycket hänt och ändå inte sedan början av 80-talet. Den stora skillnaden är att i dag behöver inte förskolans existens försvaras.
– Nu har man mer respekt och ifrågasätter inte. Förskollärare har en längre, mer teoretisk utbildning och föräldrarna ser förskolan som en del av skolan.
Samtidigt har förutsättningarna för att göra jobbet som krävs minskat, tycker hon.
– Tid till gemensam planering är en bristvara, barngrupperna är större och personaltätheten lägre. Det är sorgligt när jag hör yngre kollegor säga: Jag blev inte förskollärare för att laga frukost.
Fast lärandet är sig likt, påpekar Lena Billing, även om man använde andra ord för det förr.
– När vi låg under socialtjänsten hade vi ungefär samma uppdrag som nu, men många tror att allt började med läroplanen …
Lena Billing hoppas att Förskolans dag fortsätter användas till att visa upp det pedagogiska arbetet. Kanske med en utställning på biblioteket eller genom att bjuda in lokalmedia.
– Det är bra att som yrkesgrupp berätta vad man gör för andra. Visa upp vad förskolan står för i dag!
Elisabeth R Brising