Orkesterinstrumenten lockar fortfarande få elever. Men det finns ljusglimtar i mörkret.
Orkesterkrisen är ett begrepp som dök upp för kanske tio år sedan. Krisen innebär bland annat att färre och färre barn spelar blås- och stråkinstrument. Magnus Eriksson från Sveriges orkesterförbund talar om två stora utmaningar för kulturskolorna: att marknadsföra sig och att hitta behöriga lärare. För honom är det självklart att man ska spela i orkester eller grupp, både när man spelar ett klassiskt orkesterinstrument och när man spelar elbas eller nyckelharpa. Både för den musikaliska och den sociala fostran – och för att man ska lära sig för livet och kunna fortsätta med sitt intresse som vuxen.
– I dag spelar många elever ett orkesterinstrument utan att spela i orkester, och lärare är inte alltid sugna på, eller har inte lokaler till, att ha stora grupper, säger han.
Allt enligt en enkät som Sveriges orkesterförbund gjorde med sina medlemmar och med musik- och kulturskolor för ett par år sedan. Magnus Eriksson tycker att de klassiska instrumenten är viktiga, men samtidigt vet ingen hur samhället ser ut om 100 år eller vilken musik som är gångbar då. Men det finns något viktigt med att spela i grupp som han inte tycker bör gå förlorad och just därför tycker han att man måste man kämpa för orkesterformen.
Orkesterkrisenhänger ihop med lärarbristen. Färre lärare ger färre elever på dessa instrument, vilket leder till att blås- och stråklärarna får andra tjänster. Ibland får de undervisa i ett instrument som de inte har utbildning i och när de går i pension kan de bli ersatta med en lärare i ett annat ämne.
– Inget fel i det, säger Magnus Eriksson, men mångfald för mig innebär att lägga till, inte dra ifrån.
Anna Cronberg, utbildningsledare för musiker- och kyrkomusikerutbildningarna vid Musikhögskolan i Malmö, säger att antalet sökande till lärarutbildningarna på symfoniorkesterinstrumenten successivt har minskat de senaste 20 åren. Hon ser inte samma minskning på musikerutbildningen och berättar också att hennes musikhögskola sedan flera år har en kompletterande pedagogisk utbildning för musiker, som under flera år haft relativt många sökande.
– Men det är oroande att färre söker en musiklärarutbildning med klassisk inriktning, säger hon.
Kulturskolan och dess lärare är väldigt viktiga i arbetet med att ge barn reella valmöjligheter, tycker hon.
– Barn och unga måste få veta att orkesterinstrumenten finns och jag tror att det kommer att bli viktigare i framtiden att arbeta i flera led; att musikhögskolor samarbetar med kulturskolor och grundskolor, att barn spelar med professionella musiker i olika konstellationer.
Hon tycker också att en nationell plattform för kulturskolan är ett bra första steg på den vägen. Denna plattform är nu under utredning av Monica Lindgren, på uppdrag av regeringen, och ska presenteras i höst.
Christian Bergelin är brasslärare i Göteborg och medlem i Lärarförbundets referensorgan för kulturskolan. Han menar att orkesterkrisen är en utmaning för alla kulturskolor, men vill samtidigt nyansera bilden:
– Dels ser det väldigt olika ut i landet och dels måste man komma ihåg att redan på 80-talet var instrument som piano, gitarr och trummor de mest populära på dåvarande musikskolan.
Christian Bergelin berättar att konkurrensen om ungdomars tid är stor i dag och det finns liknande problem i många kulturskolor som en del idrotter kan ha, att ungdomar slutar efter några år, speciellt när de börjar i högstadiet.
– Just därför är det extra viktigt att kulturskolorna syns och att vi hittar lösningar tillsammans. Förr fanns många militärorkestrar i Sverige, men sedan la regementen ned och blåsorkestrar syns inte lika ofta på stan.
En ljusglimt är att många kulturskolor nu har olika projekt för att få fler att spela orkesterinstrument, bland annat har samarbetet mellan professionella orkestrar och kulturskolor ökat under senare år. Han själv tycker att det vore bra att samverka med grundskolan genom att erbjuda stråk- eller blåsklasser som projekt eller läsårsvis.
– Genom olika undersökningar vet vi att det barn och unga helst vill göra på fritiden är att umgås med sina kompisar. Kan orkesterverksamheten bygga på samvaro mer än närvaro, är vi kanske något på spåren, säger han.
Samtidigt är han medveten om att tiderna förändras:
– Man kan visst bygga en verksamhet med orkester som norm, men det tål att funderas över. Det händer ju saker över tid, men finns det sätt att lyfta in samtiden som gör att traditionella orkesterinstrument blir mer relevanta?
Christian Bergelin vill göra eleverna mer delaktiga i sin utbildning på kulturskolan, så att de känner att de kan påverka.
El Sistema är ett numera välkänt arbetssätt som når 7 000 barn i 20 kommuner och bygger sin verksamhet på att barnen spelar i orkester eller sjunger i kör. Camilla Sarner, verksamhetschef, säger att de flesta av barnen där förmodligen aldrig skulle ha kommit i kontakt med kulturskolan om inte El Sistema hade funnits.
– Många barn vet inte om att akustiska instrument och klassisk musik finns. Det gäller att den blir mer tillgänglig, säger hon.
Annika Dzedina