Riskerar ett större fokus på elevernas verbala förmåga att utarma de estetiska ämnenas särart? Inte nödvändigtvis menar forskare som vill se en symbios av handens och huvudets kunskap.
»Det spelar ingen roll att man är bra på att sy i textilslöjden eller bra på att snickra i träslöjden. Det spelar ingen roll om man är bra på att måla i bilden eller bra på att spela och sjunga i musiken – för alla praktiska ämnen handlar bara om att skriva. Jag och många andra skulle väldigt gärna vilja gå till de praktiska ämnena med ett hopp om att få arbeta med händerna och tillverka något kul.«
En högstadieelevs reflektion i en nyligen publicerad insändare sätter fingret på en relevant fråga. Är det så att allt mer lektionstid i de estetiska ämnena läggs på att tala och skriva om saker som ämnets historia, budskap och föremålens estetiska och kulturella uttryck? Stjäl reflektioner över den egna arbetsprocessen och presentationer av resultat viktig tid från det görande som ofta betraktas som de estetiska ämnenas själ?
Det handfasta görandet och dess uttryck kan lätt reduceras till en elevs subjektiva tyckande om ämne såväl som producerade verk. Fokus hamnar då på slutresultatet snarare än vägen dit vilket har lite med de estetiska ämnenas egentliga syfte att göra – så som det är formulerat i läroplanerna. En annan seglivad missuppfattning bland eleverna är att de estetiska ämnena är begåvningsämnen som handlar om medfödd talang snarare än lärande. Kursplanernas utgångspunkt däremot är att alla kan utveckla förmågan att uttrycka sig i – och få fördjupade kunskaper om – de estetiska ämnena. Bara de får möjligheten.
Att de estetiskaämnena ofta betraktas som görande i motsats till tänkande är inte så konstigt. Uppdelningen som skiljer tanke från handling, abstrakt från konkret och estetisk från kognitiv har djupa och filosofiska anor. Det var Platon i antikens Grekland som lade grunden till det tankegods som präglar den svenska skolan än i dag – drygt 2 300 år senare. Platon nöjde sig inte bara med att dela upp kunskaperna i teoretiska och praktiska ämnen – där det förstnämnda förknippades med intelligens och det sistnämnda med talang – han rangordnade dem dessutom. De teoretiska ämnena fick då högre status. Mikael Alexandersson, professor i pedagogik och allmändidaktik, numera rektor på Högskolan i Halmstad, skulle vilja se ett större genomslag för en annan filosofs idéer i den svenska skolan. Nämligen Aristoteles som var Platons lärjunge.
Även om också Aristoteles delade upp kunskaperna i teoretiska och praktiska så rangordnade han dem nämligen inte. Han myntade också begreppet techne, som begreppet teknologi härstammar från. Techne betyder helt enkelt att något omvandlas till en produkt genom handens kunskap. En skola där handen och huvudet förenas i större utsträckning borde vara idealet ,enligt Mikael Alexandersson, eftersom den teoretiska kunskapen kan »tänkas fram« lika lite som den praktiska kunskapen kan »göras fram«.
Att de estetiska ämnena har teoretiska dimensioner och att den praktiska kunskapen också kräver en hög grad av tanke kan nog de flesta estetlärare skriva under på. Trots det illustrerar högstadieelevens protest som fick inleda texten något som också skapar huvudbry hos många lärare. Enligt skolutvärderingen av bildämnet anser vissa lärare att det är bra att kursplanen förtydligar vikten av att kombinera teori och praktik. Andra ser det som ett problem, inte minst eftersom eleverna förväntar sig att bara få arbeta praktiskt i ämnet. Att förmågor som att tolka ett slöjdföremåls kulturella och symboliska uttryck skrivits fram med en större tydlighet i läroplanen från 2011 ska inte uppfattas som att slöjdämnets teoretiserats, står det i kommentarsmaterialet.
Å andra sidan framgår det av Skolverkets ämnesutvärdering att det i slöjdämnet fortfarande finns ett alltför stort produktionsfokus. Vilket innebär att målen som handlar om att välja och motivera samt att analysera och värdera hamnar i skymundan av slutresultatet. Konsekvensen blir då att eleven inte får en chans att utveckla dessa förmågor.
Oavsett styrdokumentens intentioner är det uppenbarligen inte helt lätt att få till en undervisning som faktiskt lyckas kombinera handen och huvudet i praktiken. Av ämnesutvärderingen framgår också att det är just kursplanens fjärde långsiktiga mål som är klurigast för många slöjdlärare – förmågan att tolka ett slöjdföremåls kulturella och symboliska uttryck. I studien Vad kan man när man kan tillverka ett uttryck i slöjdföremål görs ett försök att göra praktik av detta teoretiskt klingande mål. Jenny Frohagen, slöjdlärare och licentiand med inriktning mot praktiska kunskapstraditioner och slöjdämnets didaktik på Stockholms universitet, är en av personerna bakom studien.
– På grund av hur läroplanen är formulerad kan man som lärare tolka vissa av målen som en verbal förmåga som ligger vid sidan om görandet. Risken blir då att man förlorar en lång hantverkstradition av att tänka och handla interaktivt. Vi har därför studerat hur en förmåga som att tolka slöjdföremåls kulturella och symboliska uttryck kan förstås som ett hantverkskunnande i slöjdundervisningen, säger hon.
I studien fick eleverna i ett så kallat förtest i uppgift att tillverka en dörrskylt som uttryckte vem som bodde bakom dörren. Provresultaten visade sig vara mycket svårbedömda. Uppgiften hade varit för vid och ospecifik när det gällde symboler och uttryck. Lärarna satte då striktare ramar kring uppgiften som i stället blev att skapa ett föremål som laddas med ett specifikt uttryck – i detta fall samiskt. Genom materialval, form, hantverksteknik och färg kan även ett enkelt bruksföremål laddas med ett uttryck som kan uppfattas som samiskt. Föremålet som eleverna skulle göra blev en nyckelring eftersom det är tekniskt enkelt och välbekant för alla men inte ett föremål som förknippas med just den samiska kulturen. Eleverna fick sedan förklara varför de valt som de gjort under en intervju och sätta ord på hur man kan få en nyckelring att uppfattas som samisk. Lärarna kunde på så vis få syn på förmågan att tolka genom slöjdföremålens uttryck och elevernas muntliga motiveringar till sina val.
– Jag tror att den allmänna förståelsen av begrepp som att analysera och tolka som något rent kognitivt behöver problematiseras. Hos slöjdföremål är relationen mellan funktion och uttryck ofta central och vi ville lyfta hur ett begrepp som att tolka kan förstås som ett görande i slöjdundervisningen, säger Jenny Frohagen.
En nyckelring laddas med ett uttryck som kan tolkas som samiskt. Ett annat bruksföremål, avsett endast för att påföra bredbara pålägg på mackan, laddades i ljuset av sin samtid med politisk sprängkraft. Smörknivsupproret blev ett handfast svar på en ledare i Expressen signerad Ann-Charlotte Marteus. Hennes ifrågasättande av skolslöjden existens fick oräkneliga lärare och elever att ladda ett bruksföremål med ett budskap som har föga med föremålets tänkta användningsområde att göra.
Att förmågan att förstå att föremål kan laddas med budskap – kulturella, estetiska eller rent av politiska – är relevant även i ett ämne som slöjd blir tydligt i detta sammanhang. I bild- och musikämnet som båda är kommunikativa ämnen är detta kanske mer självklart. Vi översköljs av bilder och musikaliska verk som kommunicerar budskap om identitet, kön, klass och kultur som alla bör förstås i ljuset av den kontext som de formats av.
Ett enkelt svar på insändarskribentens vädjan går inte att finna i styrdokumenten men att elevernas kunskaper inte får stanna vid en subjektiv och ytlig förståelse för estetiska och kulturella uttryck står klart. På så vis är också den verbala förmåga, som fått en mer framträdande roll i den senaste läroplanen, tänkt att utveckla de estetiska ämnena vars uttryck ofta är medel för mellanmänsklig kommunikation. Utmaningen ligger bara i att förena dessa historiskt vitt skilda kunskaper utan att utmana de estetiska ämnenas särart.
Ellen Larsson