Innehållet i teknikundervisningen måste bli tydligare. Eva Björkholm har forskat i vilket kunnande som eleverna på lågstadiet ska utveckla. – Det första steget är att få in ämnet på schemat så att det blir synligt genom hela grundskolan.
Vad innebär det att kunna teknik på lågstadiet? Det är något Eva Björkholm funderat mycket på. I sin avhandling Konstruktioner som fungerar försöker hon beskriva vad kunskapen består i.
– Det är svårt att tolka styrdokumentens skrivningar till ett konkret och avgränsat undervisningsinnehåll. Lärarna lämnas lite i sticket, säger hon.
Eva Björkholm tar emot i sitt arbetsrum i Kungliga Tekniska Högskolans traditionstyngda tegelbyggnad i Stockholm. Här undervisar hon blivande förskollärare och lärare F–6 i teknik och teknikdidaktik.
Teknikämnet har relativt kort historia i grundskolan. Innehållet har växt fram ur olika traditioner och varierat över tid. Diskussionen pågår fortfarande. Ett av problemen är att teknikämnet inte grundar sig i ett akademiskt ämne. Om man jämför med andra skolämnen så finns det en akademisk disciplin som är en sorts förebild och ger en ledtråd till vad ett skolämne skulle kunna vara, förklarar hon.
– Nu är vi där igen. Skolverket har fått i uppdrag att föra in programmering och digital kompetens i grundskolan. Det verkar som att en viss del förs in i tekniken.
Skolinspektionens granskning från 2014 visade att många elever inte får den teknikundervisning de har rätt till. Den visade också att en del elever fick göra samma uppgifter i olika årskurser. Det saknas progression.
– I kursplanen står det att lågstadieelever ska genomföra enkla konstruktionsarbeten. På högstadiet ska de vara avancerade. Men vad det innebär står det inget om.
Många lågstadieelever får ingen teknikundervisning alls. Vilket innebär att läraren som tar över klassen får börja på nybörjarnivå.
– Det borde gå att förutsätta att elever fått med sig det som beskrivs i kursplanen.
Därför är det viktigt att gå in mer konkret på vad innehållet innebär och beskriva vad eleverna kan när de utvecklar kunskap inom ett visst teknikområde. Något som inte är så lätt, särskilt eftersom många lågstadielärare saknar utbildning i teknik, påpekar Eva Björkholm.
Hon har själv, tillsammans med några kollegor, sökt forskningsmedel för att undersöka vad progression i teknik innebär.
– Så länge som man inte konkretiserar vad eleverna ska lära sig är det inte så enkelt att formulera uppgifter. Du måste veta vad du är ute efter.
Så vad är det då de yngsta eleverna ska lära sig? I sin avhandling gjorde Eva Björkholm två learning studies tillsammans med lågstadielärare, där de avgränsade ett teknikinnehåll efter kursplanen.
Den ena handlade om att värdera ändamålsenligheten hos en teknisk lösning, till exempel en medicinburk med ett svåröppnat lock. Det gick att identifiera olika nivåer av teknikkunnande och se olika kunskapsnivåer, konstaterar hon.
Många elever värderade de tekniska lösningarna utifrån sig själva och hade svårt att se andras behov. De som kunde se det mer komplexa kunde relatera till hur burken var konstruerad och reflektera över materialet.
– De som kunde urskilja andra användare än sig själva kunde se att burken var barnsäker.
Den andra learning studyn handlade om att konstruera en länkmekanism. Vad behövde eleverna kunna urskilja för att bygga den mekaniska konstruktionen? Eva Björkholm identifierade flera aspekter som är viktiga att ta hänsyn till.
Att tillverka en sprattelgubbe i kartong är en standarduppgift. Men hennes studie visade att materialet gjorde det svårt för eleverna.
– Vi såg att materialet, som vi tagit för givet att det är lämpligt, gjorde det svårare för eleverna. Hade de haft ett tredimensionellt material hade uppgiften förmodligen gått att lösa på ett annat sätt.
En annan upptäckt var att det blev mycket missuppfattningar eftersom lärarna saknade ord för att tydliggöra för varandra och eleverna vad de arbetade med.
– Det är jätteviktigt att lärare utvecklar ett språk så att de kan prata om vad de gör.
Det finns också en risk att vissa uppgifter bara handlar om ett ”görande”. Inget fel i sig, menar Eva Björkholm, bara syftet är tydligt. Vad är det tänkt att eleverna ska lära sig?
– Om syftet blir konkret blir det lättare att stötta eleverna i deras läroprocesser. Då vet läraren vilka svårigheter de kan ha.
Vilka kunskaper får då blivande lågstadielärare? Eva Björkholms studenter läser sammanlagt 15 högskolepoäng i NO och teknik, varav fyra är i teknik. Till det går det att välja en fördjupning på ytterligare 3,5 poäng.
– Det är alldeles för få poäng för att lärarna ska få en grund som hjälper dem att tänka medvetet kring sin undervisning.
Utbildningen fokuserar mycket på att studenterna ska förstå vad teknik är. Funktion och konstruktion är grundläggande begrepp.
– På lågstadiet arbetar vi mycket med vardagsteknik. Vad är funktionen? Hur ska jag tillverka något? Hur ska jag förbättra en idé?
En styrka är att det sällan finns bara ett rätt svar, tycker hon.
– Min erfarenhet är att jag som lärare kan ana vilka typer av lösningar eleverna kan komma fram till. Men de kommer alltid på andra och kanske bättre lösningar!
För många lärare innebär brist på tekniksalar, läromedel och material ett bekymmer.
De flesta som undervisar på lågstadiet får vara i sitt eget klassrum. Dessutom måste de ofta själva ordna med material och det är ont om utrymme till att förvara konstruktions-arbeten, konstaterar Eva Björkholm.
Det behövs resurser i form av lokaler, material och läromedel även på lågstadiet. Att ha ett rum att gå till där det finns material, utrustning och verktyg samt en lärare som ansvarar för underhållet, skulle underlätta, anser hon.
– Det är ett sätt att visa att man tar ämnet på allvar.
Text: Karin Björkholm