"Programmeringen blev ett lyft för alla ämnen"

Det är nästan helt tyst i klassrummet, bara knappandet från datorerna hörs. Eleverna håller på med olika övningsuppgifter i matte, arbetar på sina egna nivåer och tränar på olika saker. Alla är väl förtrogna med vilka program och sidor på nätet de ska arbeta med. Jag sitter hos dem som behöver lite extra motivation och stöd.

Plötsligt tittar en av flickorna upp från sin dator och säger ”Du, magistern, hur funkar det här egentligen? Vi förstår inte hur glassarna kan flytta på sig när vi trycker på piltangenterna. Hur vet datorn åt vilket håll glassarna ska gå?” Jag blir såklart nyfiken och tänker att de inte fått några matteuppgifter som handlar om glassar. Vad är det egentligen för spel de spelar?

Jag sätter mig bredvid och upptäcker att det absolut inte har med matematik att göra, utan liknar Pac-Man som jag själv spelade mycket som ung. Det slår mig att flickans fråga är intressant och adekvat. Varför rör sig glassarna när man trycker på piltangenterna?

Där och dåbeslutar jag att nästa projekt ska handla om programmering. Eleverna ska få en inblick i hur det fungerar och hur man enkelt kan göra egna spel. Efter en snabb sökning på nätet hittar jag flera länkar som leder till Kodcentrum. I deras kodbok finns en enkel handledning för hur man lär ut Scratch. Helgen ägnas åt att programmera en liten katt som springer omkring. Det går sådär.

Veckan därpå börjar vårt programmerings­äventyr. Eleverna har massor av idéer. Vissa är väldigt avancerade och jag ångrar nästan att vi drog i gång projektet. Men ibland är det nödvändigt att som lärare gå utanför bekvämlighetsboxen och den trygga vissheten om att alltid veta vart saker leder. Målet är att eleverna ska få en känsla för programmering och inse att det är vi människor som styr datorer, appar och olika program.

Vi börjar enkeltmed ett litet ”insektsrace”. Det gäller för de små insekterna att ta sig runt en bana på snabbast tid. Det går fort och alla arbetar fokuserat. Det intressanta är att det uppstår en interaktion mellan eleverna. När de får problem, och insekterna inte rör sig som de önskar, frågar de varandra. De vill också att kompisarna ska testa deras spel, säga vad de tycker och vad som kan förbättras. Plötsligt uppstår, utan att jag initierat det, en elevrespons.

Efter några veckor börjar eleverna att ta ut svängarna rejält. På några få lektioner kan ett flertal av dem mycket mer än jag. Plötsligt är det jag som lär mig av dem. Även språkutvecklingen tar fart, eftersom eleverna börjar förklara, utveckla sina tankar och sätta ord på hur programmeringsprocessen går till.

När projektet är klart så inser vi hur mycket vi faktiskt lärt oss. Att programmera är inte bara ett teknikämne, utan vi har arbetat med hela spektrat av ämnen. Eleverna har tränat på alla de fem stora förmågorna. Ett plus i kanten är att vi har haft väldigt roligt. Det blev många underbara skratt när programmeringarna inte fungerade som vi tänkt.