Wiggo Kilborn har verkat inom det svenska skolsystemet i ett halvt sekel. 81 år gammal har han inga planer på att luta sig tillbaka.
– Vad är problemet?
Det är förmiddag när Wiggo Kilborn tar emot i radhuset i Hässelby. Vi hinner knappt slå oss ner vid köksbordet förrän han fyrar av den retoriska frågan – en fråga han kommer att ställa flera gånger under de närmaste timmarna.
Problemet Wiggo Kilborn syftar på är statens satsning på kompetensutveckling av lärare i matematik.
– Man har satsat drygt en miljard på fortbildning och det går till att utveckla kollegialt lärande. Ja, det kan väl vara bra att diskutera med varandra, men du behöver inte en miljard för att diskutera det du redan kan. Ska du förändra något kan du inte göra det med hjälp av ankorna i din egen damm, du behöver nya ankor utifrån. Jag hade hellre sett att pengarna gick till lärarutbildningen, åtminstone några promille av dem.
Det finns bara enperson i Sverige som heter Wiggo Kilborn men söker man efter hans namn på internet får man över 6 000 träffar. Wiggo Kilborn är matematikern från Göteborg som blev matteläraren som blev studierektorn, lärarutbildaren, experten, kursplane- och läromedelsförfattaren, föreläsaren, konsulten. Och biståndsarbetaren, men det återkommer vi till.
I dag är han 81 år gammal och titulerar sig folkpensionär och före detta universitetslektor i matematikdidaktik. Men egentligen har han inte alls slutat arbeta. Han skriver fortfarande böcker och rapporter, föreläser och deltar i olika forskningsprojekt. Bara förra året medverkade han i tre böcker.
Vardagen ramas in av att han skjutsar sin fru till pendeltåget i Spånga på morgonen och hämtar henne på eftermiddagen. Däremellan arbetar han.
Wiggo Kilborns frusedan tre år, och anledningen till att han lämnade Göteborg för Stockholm, är också matematiker. Natalia Karlsson är docent i matematik och lektor i matematik med inriktning mot didaktik. Intresset för matematiken, i synnerhet för didaktiken, har de gemensamt och de arbetar ofta tillsammans.
– Matematik är många gånger elegant men för att se det eleganta måste man ha vissa baskunskaper. Ta till exempel 2a dividerat med 2a, säger Wiggo Kilborn och fattar pennan som ligger redo på köksbordet bredvid två vita pappersark.
– Hälften av studenterna på lärarutbildningen hade nyligen ingen aning om hur de skulle räkna ut det här. De vågade inte ens gissa. Och de ska bli lärare, det är rena raset.
Wiggo Kilborn har flera exempel på viktiga kunskaper som han menar att lärarstudenter, och färdiga lärare med för den delen, saknar eller har missförstått. Som att konkretisera multiplikation. Något som en av förra årets böcker handlade om.
– Ta fem multiplicerat med tre. Ja, då visar man kanske upp fem blombuketter med tre rosor i varje, säger han och ritar på papperet.
– Och så räknar man ihop. Vad är problemet med det då? Ja, att det inte är multiplikation, det är addition.
Det finns egenskaperi multiplikations-tabellen som är fundamentala för att förstå multiplikation, menar Wiggo Kilborn. Det finns en struktur, som att fem gånger tre är detsamma som tre gånger fem.
– Som lärare måste du ju veta vad det är du ska konkretisera, annars blir det bara en lek med föremål, säger han.
Wiggo Kilborn är omväxlande krass, bekymrad, förbannad och lösningsfokuserad. Oavsett vilket är det med stort engagemang. Under sina yrkesverksamma år har han då och då hamnat i konflikt – ibland för att han känt sig sviken, ibland för att han sagt vad han tycker – men inte värre än att han tagit sin meningsmotståndare i hand när stormen lagt sig. Det har också hänt att han tröttnat på stelbenta, fyrkantiga sammanhang och gått sin egen väg.
– Jag har blivit både ombedd och uppmanad att skriva en avhandling. I och med att jag var en flitig rapportskrivare hade jag tillräckligt med material men just då var jag inte intresserad.
Han dröjer lite med att svara på om han ångrar sig. En avhandling hade med all säkerhet lett till en professur som i sin tur öppnat för möjligheter att påverka matematikundervisningen på ett bredare plan.
– Men nej, jag ångrar mig inte. Jag känner mig oerhört privilegierad, det har ramlat intressanta projekt över mig, säger han.
Hammarkullen, tidigt 1980-tal.Wiggo Kilborn söker sig till Göteborgs mest utsatta bostadsområde och Hammarkullsskolan med hög andel invandrade elever. Under ett år undervisar han halvtid på högstadiet och halvtid på låg- och mellanstadiet. Man kan säga att han jobbar sig nedåt i årskurserna för att hitta den röda tråden i matematikundervisningen.
– Jag ville veta hur eleverna tänkte och prövade en enkel subtraktion, 324–189 eller något liknande, berättar han.
Bland 53 elever i årskurs sex hittade han 13 olika sätt att resonera på.
– Sedan intervjuade jag lärarna. Tillsammans kunde de nästan tre metoder.
Han gör en dramatisk paus och fortsätter:
– Vi tycker att det svenska sättet att räkna är logiskt, men det är ju fullständigt obegripligt om man har ett annat modersmål. Elva, tolv – vad betyder det? Det normala är ju att säga tio, tio-ett, tio-två och så vidare.
Han skrev förstås en rapport om sina observationer i Hammarkullen, men reaktionerna uteblev. Men hade man börjat fundera redan då hade många av de problem vi har i dag varit lösta, menar Wiggo Kilborn.
– Min fru och jag gör just nu en studie om multiplikation i årskurs 3 och det är tydligt att läraren måste ägna mycket mer tid åt de elever som har ett annat modersmål. Jag menar att lärarna måste få klart för sig hur olika språken ser ut. Hur många lärarutbildningar ägnar ens en fempoängskurs åt detta?
Portugal i mitten av 1970-talet. Wiggo Kilborn ingår i ett svenskt biståndsprojekt för att få den portugisiska skolan på fötter efter diktaturens fall. Hans uppgift är att utveckla matematikundervisningen. Några på universitetet i Lissabon talar engelska men Wiggo Kilborn ägnar nätterna åt att slå i lexikon för att tolka läroplaner och läromedel. Han reser fram och tillbaka mellan Portugal och familjen och arbetet i Göteborg.
Erfarenheternafrån Portugal leder vidare till uppdrag i Moçambique och Guinea-Bissau och senare till Zimbabwe, Tanzania, Sydafrika och El Salvador.
– En period hade jag platinakort på South African Airways, skrattar han.
Wiggo Kilborn är mycket tacksam över sina år utomlands. Mötet med olika kulturer har gett honom perspektiv som han har haft nytta av även på hemmaplan, när han har utvärderat matematikundervisningen i en rad skolor och kommuner.
– Egentligen borde alla lärare undervisa en period utomlands. Det är först när man kommer till ett annat land som man förstår hur svensk skola fungerar, säger han.
Man lär sig genom exempel. Wiggo Kilborn som själv har erfarenhet av övningsskolor, ser inget fel i att lärarstudenter och lärare börjar med att kopiera det som är bra. Fick han bestämma skulle det svenska skolväsendet ha ett antal experter som tillbringar en längre tid på en och samma skola. Konsulter som är med i klassrummet, observerar vad som händer, ser vad som fungerar och inte och diskuterar med lärarna efteråt.
När han beskriver sin idealskola låter det inte alls så dystert som det gjorde från början, med felsatsade miljarder och lärarstudenter som inte kan dividera. Då låter det bara enkelt och självklart.
– Jag är alltid kritisk, det är en bra utgångspunkt för att bygga upp något bra. Men i grunden är jag optimist.
Text: Ulrika Sundström