Hur högt är det gamla vattentornet och vem ritade stadens domkyrka? När femmorna i Kalmar ger sig ut på kulturhistorisk geocaching utforskar de såväl modern teknik som upptäcker närmiljön ur nya perspektiv.
I ena hörnet av skolgården, alldeles intill en gammal stenmur, får lag Harry Hogwarts träff på navigationskoordinatorerna på läsplattans gps.
– Här någonstans måste det vara!
Femteklassarna Oscar Bouyer, Morteza Ataji, Vilma Bengtsson och Mio Nilsson, tittar sig ivrigt omkring genom det strilande regnet och bryr sig inte om att de blir allt blötare.
– Det här är så himla spännande! utbrister Vilma Bengtsson och hoppar upp och ner i det våta gräset i tunna gymnastikskor.
Så ser Oscar Bouyer plötsligt ett inbyggt stenrör i muren. Kan skatten, eller cachen som det heter på geocaching-språk, vara där?
– Vi kollar röret! ropar han triumferande och sticker orädd in handen.
Och han har rätt. Oscar Bouyer får fram ett gammalt Treo-rör, väl övertejpat med bruna, prasslande fjolårslöv som något slags försök till ytterligare kamouflage. Ovanpå locket sitter en inplastad QR-kod. Vilma Bengtsson, som håller i gruppens läsplatta, bläddrar fram kameran och fotar koden. Och vips dyker en fråga upp, som har med lokal kulturhistoria att göra. ”Vem ritade Kalmars domkyrka?”
– Nicodemus Tessin! minns Mio Nilsson blixtsnabbt.
Tidigare under terminen har klassen delats in i grupper och skrivit faktatexter om var sin historisk lokal byggnad. Alla har fått läsa varandras texter, och sedan har varje grupp skapat QR-koder med frågor om sina byggnader och gömt dem på olika ställen runt skolgården. Här finns kluriga uppgifter om allt från Kalmar teater till det medeltida Kalmar slott.
Resten av Harry Hogwarts-laget håller med Mio Nilsson. Han minns rätt, arkitekten var den där Tessin. Oscar Bouyer öppnar Treo-röret och tar ut den hoprullade pappersbiten som fungerar som ett slags loggbok, och plitar dit gruppens lagnamn och svaret på frågan. Ungefär som ett ”we were here”, som man gör i geocaching. Sedan rusar hela laget in i skolan igen för att få koordinatorerna till nästa geocache.
Vi befinner oss på Funkaboskolan i Kalmar. I dag är Mia Billmark, IKT-pedagog på det regionala resurscentrumet AV-media som verkar för att sprida ny teknik till länets pedagoger, här tillsammans med Helen Andersson. Helen är pedagog på Kalmar läns museum och brinner för att nå ut med historia på nya sätt till barn och unga. Båda två är lärare i botten och driver just nu ett gemensamt geocaching-projekt inom ramen för Skapande skola, riktat till alla kommunens femte-klassare.
– Under två år har vi träffat 1 500 elever. Intresset från skolorna blev snabbt mycket större än vad vi kunde ana, säger Mia Billmark.
I projektet ska eleverna alltså undersöka sin närmiljö ur ett historiskt perspektiv. I uppdraget ingår att ta fram fakta, skriva texter, lära sig tillverka QR-koder, läsa kartor, förstå hur koordinatorer fungerar samt välja och gömma en passande faktafråga som klasskompisarna ska lösa.
– Vi får in många ämnen och läroplansmål i det här. Det handlar om allt från ny teknik till historia. På vissa skolor har eleverna jobbat med projektet ämnesintegrerat, medan det på andra har koncentrerats till kanske svensk- eller SO-lektionerna, säger Mia Billmark.
Det kulturhistoriska fokuset har också skiftat, beroende på skola. Här på Funkaboskolan har eleverna valt att rikta in sig på kända centrala byggnader – stadskärnan ligger inte långt från skolgården. I andra områden har det i stället handlat om gamla lokala bygdegårdar eller kanske någon järnåldersgrav i närheten. Helen Andersson konstaterar nöjt att den historiekulturella geocachingen blir ett konkret sätt att börja se på sin närmiljö på ett annat sätt och väcka ett historiskt intresse.
– När vi till exempel var i Påryd, en liten ort en bit söderut, var det många elever som fascinerat upptäckte att där fanns en banvall där en järnväg en gång i tiden gått. Det var helt nytt för många av dem, säger hon.
Helen Andersson och Mia Billmark möttes första gången när Mia höll i en dagskurs om geocaching för pedagoger i kommunen. Mia Billmark berättar att hennes eget intresse väcktes i det privata, en regnig sommarvecka när hon var på semester på Tjörn med familjen.
– Vi visste inte vad vi skulle hitta på, men så laddade vi ner appen Geocaching och gav oss ut i omgivningarna. Barnen tyckte att det var fantastiskt roligt och jag blev själv helt biten!
Strax efteråt fick hon tjänsten som IKT-pedagog på AV-media och tänkte att geocaching skulle kunna vara användbart i skolans undervisning. Hon började lära ut och sprida verktyget till lärare.
Helen Andersson blev också snabbt nyfiken. Efter Mia Billmarks kurs började hon redan under cykelturen hem fundera på hur länsmuseet skulle kunna jobba med geocaching.
– Jag har alltid varit vansinnigt förtjust i alla sorters skattjakt och det här är ju en form av det, säger hon.
Men jobbar man med ny teknik, riktad mot elever, är det viktigt att alla kan vara med på samma villkor. Det ska inte krävas en egen smartphone eller surfplatta. Länsmuseet har inte den tekniken att låna ut. Det har däremot AV-media, så de två verksamheterna gick ihop.
– Det är ett väldigt spännande och bra samarbete, tycker Mia Billmark.
För Cecilia Hultén, klasslärare för femman som vi i dag besöker, är geocaching lika nytt som för de flesta elever. I projektet får varje klass besök av Mia Billmark och Helen Andersson två gånger, med ungefär en månads mellanrum. Vid första tillfället går Helen och Mia igenom vad geocaching är och förklarar upplägget.
– Jag fick verkligen uppleva hur eleverna kan känna det när de säger till mig att ”de fattar noll”. Det var så det kändes. Men allt eftersom har jag också erövrat det här, säger Cecilia Hultén.
Hon fick börja med att ge sig ut och cacha lite själv.
– Jag kunde ju liksom inte lära ut något som jag aldrig själv har provat.
Det har tagit tid, säger hon. Särskilt att söka fakta och skriva texter är generellt inget som femteklassare i grupp gör i en handvändning.
– Men de har lärt sig mycket av det. Och alla har varit väldigt entusiastiska, säger Cecilia Hultén.
Mia Billmark förklarar att de arbetar lokalt på surfplattorna under projektet. När man gör en cache kan den annars vanligtvis ses av alla i hela världen som har samma app.
– Men det innebär ett ansvar. Man måste se till att underhålla sin cache och det ansvaret vill vi inte lägga på eleverna inom ramen för det här projektet. Vill de sedan ge sig ut och geocacha ”officiellt”, så är det upp till dem! säger Mia Billmark.
Och en sådan effekt har projektet gett, konstaterar de. Nyligen kontaktades Mia Billmark av en lärare i en klass som de mötte i fjol, på en annan skola.
– Hon berättade att två elever, som tidigare mest drev runt på fritiden, plötsligt fått ett jätteintresse för att geocacha! De ger sig ut i princip varje dag.
Det tycker förstås Helen Andersson och Mia Billmark är jätteroligt.
– Att geocacha är ett utmärkt sätt att komma ut och få frisk luft, röra sig, lära sig läsa kartor och navigera. Dessutom öppnar det ofta ögonen för omgivningen. Kanske blir man också mer rädd om den.
Text: Tora Villanueva Gran