Gödselspridare, cylindrar och tisdagstristess. För eleverna på fordonsprogrammet vid Sundsvalls gymnasium går vägen till lyriken genom vardagliga ting – och en diktande lastbilschaufför.
Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara försvinna
Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara sova
Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara vara
Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara åka hem
Exakt sådana här dagar som tisdagar vill jag bara att det ska bli lov
Nej, Lucas Bolin är inte precis lyrisk över att vara i skolan denna tisdag, eller över att behöva dikta på svensklektionen. Men dagens gästlärare, författaren David Ericsson, är desto mer entusiastisk över dikten som Lucas skrivit.
– Den är ärlig, mörk och skildrar tristess. Och det är ju en viktig känsla i livet!
Men berömmet biter inte på Lucas Bolin.
– Det tilltalar mig inte att skriva dikter, det finns så mycket annat roligt man kan göra. Men det är klart man försöker så gott man kan.
Den lite ruffiga och slitna lektionssalen ligger vägg i vägg med den verkstad där eleverna på transport- och fordonsprogrammet vid Sundsvalls gymnasium jobbar praktiskt med bilreparationer. För dagen står där en vit Volvo och en blå Saab av äldre modell, samt en röd, något modernare, Mazda. Så snart det är rast flockas eleverna bland bilar, maskiner och verktyg, och man får en stark känsla av att det är där de känner sig mest hemma.
Men teorilektioner ingår ju också på fordons-programmet, till exempel svenska. Och i årskurs ett är ett av momenten i svenskämnet att jobba med poesi.
Det hela började för elva år sedan, när svensk-läraren Birgitta Söderholm började undervisa på fordonsprogrammet.
– Killarna och tjejerna som gick där hade ju inte sökt för att de tyckte hemskt mycket om svenskämnet, säger hon och ler.
Samtidigt var det så på den tiden, att alla gymnasieprogram gav högskolebehörighet. Det innebar att alla elever läste svenska i tre år och under sista året skrev samma nationella prov i svenska som alla andra gymnasieelever.
– Det var rätt kämpigt för en del av dem. Då fick jag idén att börja med lyrik, trots att det inte krävdes i kursplanen.
Eleverna fick börja med att läsa Tage Danielssons Livet är kort, som genom enbart förkortningar skildrar ett helt liv. Så följde andra dikter av olika karaktär, ihopkopplade med teoretisk undervisning om stilgrepp, bildspråk, dikttyper med mera.
I nästa steg fick eleverna själva skriva dikter.
– Det var ett led i att få igång skrivandet i största allmänhet och för att förstå att skrivande är en process.
Birgitta Söderholm skrev ut elevernas dikter på A3-ark och satte upp dem i verkstäderna, på dörrar, maskiner och fordon. Samtidigt myntade hon också begreppet Fordonspoesi.
– Det blev uppskattat – inte minst av föräldrarna, som kunde se att det gömde sig poeter i deras ungdomar.
Så, härom året, hörde hon författaren David Ericsson läsa sin novell I gryningen i radio. Och eftersom David Ericsson inte bara är författare utan också lastbilschaufför, beslöt hon sig för att bjuda in honom som gästlärare. I år är det tredje gången han är på plats för en heldags poesiworkshop med förstaårseleverna.
Dagen har börjat med att David Ericsson berättat om sin egen ingång till skrivandet, läst upp lite poesi och därefter låtit eleverna skriva fritt. Tisdagsdikten är ett av resultaten. Nu, efter en gemensam pizzalunch i verkstadshallen, har David Ericsson gett klassen i uppdrag att skriva utifrån tre olika teman: kärlek, ilska respektive arbete och snart sitter alla och skriver. En del med lurar över öronen, andra småpratandes med kompisarna.
– Det var enklare att skriva vad man ville, säger Moa Sjödin och får medhåll av de tre klasskamrater som sitter närmast. De tycker alla att poesiverkstaden varken är tråkig eller kul, ”men hellre det än annat skit”, som de säger.
– En fördel med dikter är ju att de kan vara bara två rader, säger Gustaf Staaf.
Matilda Westin, som sitter en bit bort, är mer positivt inställd. Hon tilltalas av diktandet.
– Det är svårt att förklara varför, men man får uttrycka sig.
Efter en halvtimme har David Ericsson en hög med dikter framför sig. Han läser, antecknar lite på varje papper och så är det dags för en ny uppläsning. Ett fåtal elever har sagt att deras dikter inte får läsas upp och får sina kommentarer enskilt.
Alla lyssnar uppmärksamt. Stämningen är vänlig, tillåtande, även om det ibland fnissas. Till exempel åt Gustaf Staafs dikt från hans hemmiljö:
Min gödselspridare går med full kraft
koskit står upp ur mina stövelskaft
följ med mig på en gödselrunda
du har inget att begrunda
Fatta att jag jobbar.
David Ericsson har något att säga om varje dikt: ”Den här måste du läsa upp för din flickvän”, ”cylindern blir sallad var ju perfekt beskrivet”, eller ”du har ju rimmat, till och med!”
Längst bak i rummet står Birgitta Söderholm och ser nöjd ut. Hon tycker att eleverna lättare kommer åt sina mjuka och emotionella sidor när de jobbar med poesi. Att det kommer ett mera lustfyllt skrivande med lyriken.
Hon hoppas också att eleverna ska se poesin som ett sätt att kommunicera.
– Jag vill att de ska förstå hur viktigt det är att få fram det man vill säga. I synnerhet gäller det för en så koncentrerad genre som lyrik. Alla förstår att det krävs bra verktyg för att meka i verkstaden. Samma sak gäller språket. Parallellerna är uppenbara.
Under hennes egna poesilektioner är frihet grunden.
– De får skriva precis som de vill, utan regler. Allt är tillåtet. Då märker de hur mångfacetterat språket kan vara – och att de kan!
Samtidigt tror hon att elevernas språkförmåga utvecklas genom poesiskrivandet.
– När de väl skrivit tittar vi på stavning, interpunktion och sådant, även om lyriken ibland kan få sätta sig över språkriktigheten.
Varje gång David Ericsson varit här har hon gått hem överraskad över någon elev. Så är det också denna gång.
– En av killarna som inte har skrivit ett ord på hela året skrev flera dikter!
Efter den här dagen kommer Birgitta Söderholm och klassen att jobba vidare med dikterna och layouta dem för den diktbok som är slutmålet.
Några av dikterna sätts självklart upp i hallen och kanske kan det också, precis som förra året, bli en utställning då dikterna ackompanjeras av foton från verkstaden.
Text: Ingela Hofsten