Svenska elever skriver innehållsreferat när de analyserar skönlitterära texter. Franska elever fokuserar på struktur och berättarteknik. I båda fallen blir textförståelsen lidande.
I sin avhandling har Maritha Johansson jämfört svenska och franska gymnasieelevers reception av en skönlitterär text. Syftet med forskningen har varit att ta reda på hur olika undervisningstraditioner formar olika typer av litteraturläsare.
Drygt 200 elever från olika gymnasieprogram på olika orter i de respektive länderna deltog i studien. Eleverna fick läsa novellen Bansheen av Joyce Carol Oates (fast författaren anonymiserades för eleverna) och därefter analysera texten enligt instruktionen: ”Redogör utförligt för minst tre exempel på vad du som läsare lade märke till i texten.”
Tanken med den öppna formuleringen var att se vad eleverna lyfte fram utan att deras uppmärksamhet riktats mot någon särskild aspekt av texten.
Resultatet blev att svenska elever generellt skrev innehållsreferat och lade stort fokus på sina egna känslor inför texten. De franska eleverna höll sig däremot ganska neutrala till texten och fokuserade på stil och teknik.
– Men i båda fallen fick analysens utgångspunkt konsekvenser för förståelsen av texten, säger Maritha Johansson.
De svenska eleverna hade svårt att förstå tillbakablickar och ickekronologiskt berättande. Även det känslomässiga engagemanget blev ett hinder, då de verkade ha svårt att skilja berättelsen från verkligheten. De franska eleverna kunde ha ett avancerat resonemang med många olika litteraturvetenskapliga begrepp, men ändå i slutänden inte förstå vad texten handlade om.
Litteraturundervisningen i de båda länderna skiljer sig mycket åt. I Frankrike betonas till största del det inhemska litterära arvet och mycket tid läggs på strukturell textanalys. Under lektionerna förbereds eleverna inför det stora examensprovet.
I Sverige lyfts den litterära blicken mot övriga Västeuropa och fokus ligger mer på elevernas egna upplevelser av texten.
– I Frankrike går man in i texten i detalj och studerar ofta bara kortare utdrag av stora verk. I Sverige pekar undervisningen utåt, syftet med läsningen är att eleverna ska lära sig något om sig själva och om omvärlden, säger Maritha Johansson.
Och dessa olika undervisningssätt verkar alltså skapa helt olika slags läsare.
En viktig slutsats som Maritha Johansson drar är att litteraturundervisningens utformning verkar vara mer betydelsefull än vad som ofta framhävs.
– I dessa tider talas det mycket om Pisa och Pirls och vi får veta att svenska elever klarar sig sämre och sämre internationellt sett. Men de studierna går inte på djupet, de förklarar inte vad i undervisningen som skiljer sig åt eller varför resultaten ser så olika ut. Genom komparativa studier, som den jag har gjort, kan man få syn på det, säger Maritha Johansson.
Hon berättar att hon i ett första skede hade svårt att få gehör för att jämföra svenska och franska elever. Kollegor inom akademin menade att det skulle räcka med att studera svenska elevers läsning.
– Men nu tror jag att jag har övertygat dem om att det här sättet var bättre, säger Maritha Johansson.
Resultatet av hennes forskning visar alltså att varken den svenska eller den franska utbildningstraditionen är fulländad.
– De behöver lära av varandra. För att litteraturundervisningen ska bli bra behöver man koppla ihop förnuft och känsla.
För svensk del handlar det till exempel om mer närläsning och undervisning om struktur och berättarteknik.
– Den svenska litteraturundervisningen syftar mycket till att entusiasmera och uppmuntra till fritidsläsning. Men jag tror att man gör ett misstag om man hoppar över den litterära textanalysen, eftersom det visar sig att förståelsen får stryka på foten då. Förstår man inte innehållet i det man läser blir man inte entusiasmerad.
För att nå sitt syfte måste litteraturundervisningen ta den jobbiga vägen genom texten, säger Maritha Johansson.
Men begreppsundervisningen får inte ta över. Om läsningen blir för instrumentell kan förståelsen för innehållet också gå förlorad, som Maritha Johansson sett i Frankrike.
– Det är en balansgång, säger hon.
Maritha Johansson ser sin avhandling som ett bidrag till den svenskdidaktiska forskningen, men hoppas också att den ska ge avtryck i klassrummen.
– Det finns ett ganska konkret resultat som jag hoppas att lärare ska fundera kring.
Text: Linda Kling