De hade kommit lite på kant med sig själva. Trodde sig vara en sån klass som inte kan bättre. Och de elever som i hemlighet kände att de kunde mer än så hävdade sig genom att ifrågasätta allt och ingenting, för att åtminstone få en stunds uppmärksamhet från läraren. Hur blir det så?
Min uppfattning är att det är helt meningslöst att skjuta skuld på en enda person, när självbilden hos en grupp vacklar. Men det händer att enskilda pedagoger hamnar i skottgluggen när en elevgrupp får problem. Sorgligt nog. För det är mycket mer komplext än så.
Det var i samband med den klassen jag fick syn på vilken betydelse kontakter med omgivningen kan innebära. Gruppen i sig kan skapa sig en identitet som cementeras, mer eller mindre medvetet påhejad av vuxna. Att plötsligt bryta mönstret och hävda motsatsen blir inte trovärdigt.
Vi pedagoger började därför röra oss utanför våra vanliga cirklar. Vi tog med oss barnen till en brandstation, ett bibliotek, en konstutställning. Vi tog kontakt med författare och besökte museer. Vi gjorde oväntade elevgrupperingar som bakade ihop på fritiden och sålde bullarna utanför skolans grind
på fredagarna, ansvarade för kassa och gott kundbemötande.
Ganska snart kunde vi skönja ett mönster som vi konfronterade elevgruppen med: Om ni nu är en sån klass, hur kan det då komma sig att i stort sett alla som möter er för första gången beskriver er på ett helt annat sätt? Genom andras ögon kunde vi långsamt påverka dem i en annan riktning.
I ett samarbetsprojekt kring allas lika värde med Forum för levande historia fick eleverna både som individer och som grupp hitta sina styrkor och se sin egen potential. Avgörande var att barnen fick träffa vuxna som lyssnade på dem. Vuxna som visade att deras åsikt spelade roll, skattades högt, skapade mening och påverkade utfallet.
Värdefullt var också att vi jobbade tillsammans över en längre tid, där relationer som skapades fick växa. Samarbetet kulminerade i en invigning med kulturministern och andra prominenta gäster.
Klassen bidrog med egenskrivna dikter och guidade vant besökarna i de fina utställningslokalerna.
Finklädda och stolta barn, stor uppslutning av föräldrar och glädjetårar i mina ögon.
Jag reflekterar ofta över hur man på bästa sätt kan få vuxna att fullt ut förstå mekanismerna kring negativa förväntningar. En konkret förklaring till hur lätt bollen sätts i rullning och inte kan stoppas upp. Att vuxenvärlden har ett ansvar att tydligt signalera att det mesta kan lösas och att respekt och omtanke om andra alltid lönar sig.
Jag undrar hur man på ett bra sätt förklarar för elever och föräldrar att man innan gruppen fungerar som grupp faktiskt måste sätta allas enskilda behov på vänt till dess att gruppen landat. Först sen kan individanpassning ske.
Vi först – sedan du och jag. Kan det vara möjligt i vår individualiserade värld?
Text: Terese Cannehag Berglund