Ninnie Anderssons forskning visar att danslärare använder många olika sätt att bedöma sina elever på. Kollegiala samtal är en bra variant.
Vad handlar din avhandling om?
– Den handlar om bedömning i dansundervisning på gymnasiet. Tillsammans med professor Cecilia Ferm Almqvist har jag undersökt hur danskunskap synliggörs i styrdokument för det estetiska programmet med dansinriktning. Jag har också försökt att komma åt lärares erfarenheter av bedömning i sin dansundervisning.
Varför valde du ämnet?
– Som danslärare på gymnasiet och när jag undervisat blivande danslärare vid Musikhögskolan i Piteå, har jag ofta fått frågor som handlat om bedömning och inte känt att jag haft redskap för att svara. Det finns till exempel väldigt begränsad svensk forskning om ämnet.
Hur har du gått tillväga?
– Avhandlingen består av fyra artiklar för att belysa ämnet från olika håll. Jag har använt flera datainsamlingsmetoder. Under ett år observerade jag fem lärares dansundervisning i kursen Dansteknik 1 på estetiska programmet. Jag har observerat en lärares betygssamtal med sina elever. Fyra av de fem lärarna gav skriftliga reflektioner eller intervjuades kring sin bedömningspraktik. Jag har tillsammans med min handledare även analyserat hur danskunskap synliggörs i kurs- och ämnesplaner för gymnasieskolans estetiska program, både i Lpf 94 och den gällande läroplanen Gy 11.
Skiljer sig synen på danskunskap mellan läroplanerna?
– I den äldre läroplanen finns det en tydlig uppdelning mellan praktisk kunskap i dans och teoretiska kunskaper om dans. I den nya framträder danskunskap mer holistiskt. Kunskapen synliggörs och utvecklas genom att eleverna får pröva på att kombinera rollerna som dansare, åskådare och koreograf – vilket gör det möjligt för eleverna att relatera till kunskapen på olika sätt.
I avhandlingen visar du att styrdokumenten fokuserar på vilket innehåll som dansundervisningen ska ha och vad som ska bedömas. Men det står inte hur. Borde även det finnas med i styrdokumenten?
– Nej, det tycker jag absolut inte. Det tillhör danslärarens profession att hitta sina vägar för bedömningen. Det finns inget unikt recept att ta till.
– I avhandlingen liknar jag lärarens möjligheter att variera sin bedömning med ett träd som har olika grenar. Grenarna förändras, växer och kan anpassa sig till den värld som trädet lever i. Det kan också läraren göra genom att utgå från elevernas behov och anpassa sin bedömning till situationen och det specifika kunskapsinnehållet.
Finns det någon teoretiker som är särskilt viktig i din avhandling?
– Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty och hans teori om den levda kroppen. Han menar bland annat att människan erfar världen genom sin kropp. I dansundervisningen kan det handla om att läraren behöver uppfatta de olika kroppsuttryck som eleverna visar. Dans innefattar så mycket mer än det verbala eller skrivna språket.
Kan de kroppsliga uttrycken översättas till de skrivna målen i kursplanen?
– Ja, det anser jag. I studien gestaltade till exempel en av danslärarna variationer i tyngd och flöde genom att visa med sin egen kropp och samtidigt benämna rörelserna med ord, så att eleverna fick en uppfattning om vad de skulle kunna. Några av lärarna hade också verbala genomgångar av kursplanen som de sedan gjorde återkopplingar till, exempelvis genom att använda kroppslig beröring eller olika ljud för att markera vad som var viktigt att fokusera på när eleverna dansade.
Vilka är de viktigaste resultaten i avhandlingen?
– Ett viktigt resultat handlar om hur betydelsefull kommunikationen mellan lärare och elever är. Det behöver finnas en gemensam förståelse kring vad som bedöms för att det ska bli meningsfullt. Lärarna lyfter också fram elevernas aktiva deltagande i bedömningsprocessen. Till exempel genom att låta eleverna skriva egna reflektioner kring sina dansprestationer.
– Ett annat viktigt resultat är lärarnas behov av kollegiala samtal, för att kunna reflektera tillsammans kring exempelvis kvalitetsuppfattningar och innehåll i styrdokument. Det kan bidra till säkrare bedömningar. Trots att lärarna efterfrågade kollegiala samtal fanns det praktiska hinder som tidsbrist och schematekniska svårigheter som gjorde att de kollegiala samtalen inte blev av.
Var det något som förvånade dig under studien?
– Jag blev förvånad över att två av de fem lärarna i studien inte hade läst kursplanerna. Då blir det väldigt svårt att förmedla till eleverna vilka kunskaper som är viktiga i dansundervisningen och vad det är som ska bedömas.
Vilken nytta kan danslärare ha av din forskning?
– Det finns väldigt lite skrivet om bedömning av dans på gymnasiet. I min avhandling kan lärare ta del av andra danslärares erfarenheter kring bedömning och förhoppningsvis bli inspirerade till att utveckla sin egen bedömningspraktik.
Kan resultaten även vidgas till andra estetiska ämnen?
– Vissa av resultaten, till exempel betydelsen av kollegiala samtal, tror jag kan gälla inom alla ämnen i skolan. Det finns behov av att kunna reflektera med kollegor kring vad som ska bedömas och hur bedömningen kan gå till oavsett ämne, det visar även tidigare forskning.
Vilken nytta har du själv av dina erfarenheter från studien?
– Jag har blivit mer öppen för att testa olika sätt att bedöma på och diskuterar gärna med kollegor för att hitta nya vägar.
– Jag har också blivit mer uppmärksam på kommunikationen med mina elever. Jag har fler individuella samtal med eleverna för att kolla av att vi förstår varandra och har en gemensam uppfattning om vad som ska bedömas.
Kristina Karlberg