Quantcast
Channel: Lärarnas Nyheter
Viewing all 1276 articles
Browse latest View live

Nio av tio lärare har arbetsro i klassrummet

$
0
0

Nästan nio av tio lärare tycker att det är arbetsro på lektionerna, enligt en Skolverksenkät. Resultatet går på tvärs mot den bild av oordning och kaos i svenska skolan som ofta hörs i debatten.

Foto: PrivatElever som kommer försent, elever som använder mobilen under lektionen utan att det har med undervisningen att göra, elever som uppträder störigt. Under flera år har bilden av att det är stökigt i klassrummen etablerats som en sanning i debatten. Flera undersökningar, till exempel Pisa, har bekräftat bilden. Pisa-rapporten 2014 fick också den förra Alliansregeringen att tillsätta en särskild ordning och reda-utredning.

Men på torsdagen kom en rapport som går på tvärs mot den gängse bilden av kaos. Nära nio av tio lärare tycker att det råder arbetsro på alla eller de flesta lektioner, enligt en stor enkätundersökning från Skolverket, Attityder till skolan 2015.

– Det är ett intressant resultat som kontrast till bilden som brukar etableras i debatten. Det finns ordningsproblem i den svenska skolan. Det ska man inte blunda för men enligt den här undersökningen är bilden långt ifrån nattsvart, säger Niclas Westin, enhetschef på Skolverket.

Andelen lärare som upplever att det finns arbetsro i klassrummet ökar med antalet år i yrket, enligt undersökningen. Drygt nio av tio tycker att det är en trevlig och positiv stämning på de flesta eller nästan alla lektioner.

Joanna Lundin är specialpedagog och lärare i hem- och konsumentkunskap på Källbrinksskolan i Huddinge. Hon tycker att debatten om skolan ofta förs av personer med liten insikt i hur skolan fungerar.

– Det bygger på en förlegad elev- och kunskapssyn. När jag gick på lärarutbildningen fick vi höra att problem som uppstår ska lösas genom att eleven ska förändra sig. Det synsättet lever fortfarande kvar hos många.

I stället menar hon att ansvaret alltid ligger på läraren att i samråd med eleven hitta en lösning.

– När man fastnar i frågor om tuggummin, kepsar och mobiler läggs fokus på fel saker. Då har man inte kommit särskilt långt i sin skolutveckling, säger hon.

När det inte fungerar handlar det enligt Joanna Lundin ofta om ett organisatoriskt problem.

– Det gäller att ha tid när det inte fungerar. Som lärare har jag en stor verktygslåda att ta till, men i de klasser där standardverktygen inte fungerar behöver jag tid att reflektera och möjlighet att diskutera med kolleger, säger hon.

Det gäller också att inte fastna i sitt sätt att lära ut utan ständigt utvecklas, säger Joanna Lundin.

– Samhället förändras ständigt och som lärare måste jag lära mig att förhålla mig till det. Det är också en spännande utmaning. Vi jobbar ju alla för eleverna.

Lotta Holmström Mats Thorén

"Det blir enklare om man får vara med och bestämma"

$
0
0

På Örbyskolan ska ingenting ske över elevernas huvuden. Albin Göranson, Alexander Tesfai och Emmi Källén vet hur elevinflytande ser ut i praktiken.

Alexander Tesfai går i sjunde klass på Örbyskolan i södra Stockholm. Här upplever han att han kan påverka saker – både för egen del och för andras.

– Som i elevrådet, till exempel, där jag var ordförande och satt i styrelsen ett par år. Det var en stor grej för mig, något jag länge velat bli. Och vissa saker hände faktiskt, saker som jag hade sagt.

Han syftar bland annat på det nya stängslet runt skolgårdens basketplan. Förr fanns bara ett lägre staket, men tack vare Alexanders idé och påstötningar insåg skolledningen till slut att det behövdes ett högre. För att hindra bollen från att studsa ut på parkeringen, vilket den ofta gjorde.

– Innan trodde jag inte ens att de lyssnade på oss elever, om jag ska vara ärlig. Jag trodde att det här med elevråd mer var för att vi skulle tro att vi hade inflytande. Men nu fick jag ju faktiskt se att de lyssnade på oss.

Vi sitter i det minsta av tre rum i änden av en bred korridor som gemensamt kallas Lärstudion. Här undervisas elever med behov av särskilt stöd, något som Alexander Tesfai hade under tiden han gick mellan trean och femman.

– I början brydde jag mig inte så mycket om skolan, hade svårt att koncentrera mig. Jag gillade heller inte att gå hit. Jag kände mig annorlunda.

Men, som han minns att han tänkte då:

– Jag tar hellre jobbet nu än ännu senare, 
i typ nian.

Efter en tid i Lärstudion började skolarbetet också gå allt bättre. Månaderna och terminerna gick och sakteligen fick han godkänt i ämne efter ämne, och till slut hade han fått det i alla. En dag fick han höra att han inte omfattades av något åtgärdsprogram längre.

– Det kändes skönt, som att jag äntligen var på samma nivå som de andra. Och det var tack vare att jag fick vara här!

Hur hjälpte det dig att vara i Lärstudion?

Han ser upp i det höga taket från förra sekelskiftet, tänker efter i några sekunder och sedan säger han:

– För att det är så tyst. Och för att jag alltid hade någon bredvid mig som kunde hjälpa mig och som jag vågade fråga när jag inte förstod. Det är värre när man sitter i en hel klass, då vill man inte räcka upp handen och berätta att man inte förstår.

Fick du vara med och bestämma hur ditt åtgärdsprogram skulle utformas?

– Ja, jag fick vara med och bestämma vad jag skulle träna på. Visst, de vuxna kanske pratade mer, men jag fick ändå säga till om det var något särskilt jag ville eller om jag tyckte att något var fel.

Foto: Kristina SahlénLärstudion är Örbyskolans specialpedagogiska nav och arbetet här leds av Charlotte Wikström. Hon är specialpedagog, skolans enda, och till sin närmaste hjälp har hon två lärare – däribland en förstelärare i matematik – som uteslutande arbetar för de elever på skolan som behöver stöd och extraanpassningar av olika slag.

Inkludering och individanpassning är något av Charlotte Wikströms ledstjärnor – och de orden nämner hon också ofta när hon ska beskriva verksamheten. Elevinflytande går hand i hand med de begreppen, exemplifierar hon:

– Eleverna är till exempel alltid med på första åtgärdsmötet, då vi tillsammans försöker komma fram till vilka åtgärder vi ska sätta in och varför. De är också med under diskussionerna när vi följer upp åtgärderna.

– Den dialogen är jätteviktig. Ingenting får ske över elevernas huvuden.

Andra exempel på elevinflytande, fortsätter Charlotte Wikström, är att eleverna får frukt som de efterfrågar, eller att de ges möjlighet att sitta och arbeta ostört i Lärstudion även under de tider som de egentligen inte ska vara där.

– Om eleverna vill så har de även möjlighet att göra prov i studion. Dessutom får de vara med och bestämma hur och när de ska ha sina pauser.

Hur ser elevinflytandet ut i dag jämfört med när du började jobba här för 18 år sedan?

– Det är stor skillnad. I dag är självklart för alla lärare att eleverna ska ha det, så var det inte förr. Men sedan är det ju ändå inte självklart att det blir så i praktiken.

På vilket sätt?

– Jag tänker att vi lärare kan vara för snabba på att hitta lösningar, att vi tror att allt ska ske så fort. Då är det lätt att man missar att lyssna på eleverna.

Merparten av skolans elever tycker att de har inflytande och känner delaktighet.

Strax över riksgenomsnittet, visar en enkät som Skolinspektionens gjorde bland femteklassarna i höstas. Liknande positiva svar ger den pedagogiska personalen i en annan enkät från samma tid, åtminstone vad beträffar elevernas möjlighet att påverka skolmiljön. Dock upplever man inte att eleverna här på Örbyskolan får påverka undervisningen i större omfattning än vad man upplever på andra grundskolor.

Emmi Källén, som är åtta år, fick tycka till om det åtgärdsprogram som omfattar och upprättats för henne. Exakt vad hon tyckte till om minns hon inte, men nu är hon i vart fall road av att gå i skolan säger hon.

– Jag gillar allt! no, so, gymnastik, skriva, fri lek … Jag tycker om att få kunskap! Och så har vi en regel att ingen elev får gå runt ensam och se ledsen ut på skolgården, det tycker jag är väldigt bra!

Tycker du att du får bestämma i skolan?

– Ja, det får jag. Och sedan är det andra i min klass som får det också. Saker som jag får ta med mig till elevrådet. Jag är elevrådsrepresentant.

Hur är det?

– Roligt! Man får prata och man får liksom bra koll på sådant som ska ske. Jag tycker om att ha koll på saker!

Sin röst hörd tycker Emmi Källén även att hon får i Lärstudion. Både under de tillfällen i veckan som hon får hjälp med matematik och när hon deltar i den så kallade läsgruppen.

– Ibland har vi röstat eller dragit lott om vilken bok vi ska läsa. Det tycker jag är bra, för då blir det faktiskt ganska jämnt och rättvist. Då är det inte bara en som bestämmer.

Elevrådsrepresentant vill hon fortsätta vara.

– Ja, och ganska länge tror jag eftersom nästan ingen annan vill vara det!

Men det vill Albin Göranson, och det är han också. Han går i sexan och en gång i månaden träffas han, Emmi och skolans övriga representanter för att diskutera om allt från behovet av en ny klätterställning till allmänna hygien- och ordningsregler. Med handuppräckning och ”tydliga arbetsformer”, som det står på skolans webbplats.

– Det är faktiskt ganska seriöst, säger han. Och sist handlade det om att toaletterna skulle vara fräscha och att man inte skulle rycka i handtagen.

Albin Göranson gillar fotboll, idrott över huvud taget, och så snart han blivit fotograferad framför en stor väggatlas här i rummet rusar han iväg till idrottslektionen som snart börjar. Den vill han för allt i världen inte missa.

Även han tycker att han har ett visst inflytande, att han får gehör för det han säger. Både i skolan och här i Lärstudion, som han besöker ett par timmar i veckan för att få skrivhjälp liksom möjlighet att få arbeta i mindre grupp.

– Det blir enklare att jobba när man får vara med och bestämma om vad man ska jobba med. Det blir roligare, mycket roligare.

Pontus Ohlin

"Eleverna lär sig inte grunderna"

$
0
0

Foto: Alexander Mahmoud

Målet var satt. ”Där framme”, hette det. Tiden dit var full av förberedelser. Ett målmedvetet barn som gladdes åt möjligheten att klä sig som flicka på en maskerad. Barnet blev en tonåring som sov med ett motorcrossbälte runt magen för att trimma midjan. Tonåringen blev en ung vuxen som pluggade flera språk och utbildningar för att vara redo när ”Där framme” trädde in.

– Vill man lyckas med någonting måste man förbereda sig, och ta reda på så mycket som möjligt om målet. Det är så jag har levt, och det tar jag med mig in i mitt arbete.

Det lilla barnet, tonåringen, juridikstudenten och senare skolledaren – de är tillsammans Lina Axelsson Kihlblom. Du känner henne som superrektorn, hon som stormade in och lyfte resultaten på utdömda Ronnaskolan. Och du känner henne som skolledaren som kom ut offentligt om sin könskorrigering i tv-programmet Skavlan. Hur blir det på jobbet på måndag? undrade programledaren och Lina Axelsson Kihlblom svarade bekymmerslöst att det säkert skulle gå bra.

Nu sitter vi här, i samma kommunala byggnad som hon återvände till då: utbildningsförvaltningen i Haninge, där hon är grundskolechef.

– Det var inget märkvärdigt med den måndagen. Många gratulerade och sa att jag var bra, konstaterar hon.

Mejlväxlingen inför intervjun har varit kortfattad. Exakt hur mycket tid Lina Axelsson Kihlblom har för tidningen Specialpedagogik har varit oklart. Men det här är en bra måndag, lovar hon nu. Vi kommer att hinna prata både om flickan i pojkkropp och om den stridbara skolledaren. Det är näst intill oundvikligt, förresten. De hör ihop.

Men det fanns en period, på hela tjugo år, som Lina Axelsson Kihlblom inte offentligt kopplade samman dem båda. Ett täcke av skam låg över hennes första 24 år i livet.

– Få kan förstå vad som händer när man lever ett yttre och ett inre liv, och det inre livet inte får komma ut, för det är jättefult. Jag var fem år och visste att det här kan jag inte berätta. Sedan, efter förändringen, ville jag inte bli påmind om det som hade varit. Då ville jag bara leva.

Vid 45 skriver hon boken Kommer du tycka om mig nu?, där vi får följa fyra olika personer, eller fyra pusselbitar av Lina Axelsson Kihlblom. Läsaren möter rektorn som tampas med motstridiga lärarfack och barnet som frågar mamma vad som händer om man skär av sig snoppen. Som elvaåring kommer hon över en artikel i Hemmets Journal och förstår att det finns fler människor som föds i fel kropp, och att det faktiskt går att operera.

Barnet börjar leva med ett ständigt ”Där framme” i sinnet, då när hon ska lämna pojkkroppen bakom sig. Målbilden får henne att stå ut med kränkningarna i gymnasiets skoltidning, med nidbilder på henne och texten ”könsbyte önskas”. Hon ägnar sig åt att plugga.

– När man lever där framme är det ganska skönt att vara upptagen.

Och skolarbetet tog tid. Hon hade svårt med de enklaste saker; räkna, läsa, skriva, minnet. Dyslexi, säger Lina Axelsson

Kihlblom i dag. Ingen förväntade sig något annat än att hon skulle välja allmän, när det stod mellan allmän och särskild matematik och engelska. Hon valde särskild, men petades ner. Sommarlovet efter nian plockade hon med sig böcker hem, reste på språkresa till England och pluggade järnet. Naturvetenskaplig linje, ett gymnasieår i Spanien, juristlinjen i Uppsala – ett oerhört avancemang för någon med skolsvårigheter.

Varför denna iver?

– Man kan inte vara dålig i skolan samtidigt som man ska byta identitet. Två minuskonton sammanfaller. När man brister i något, måste man kompensera med något annat, få över det på plussidan.

På Lina Axelsson Kihlbloms skoltid gjordes inga åtgärdsprogram eller dyslexidiagnosticeringar. Men nej, hon hade inte lyckats bättre i dagens skola.

– Jag hade haft sämre chanser i dag. Språket har blivit så enormt mycket viktigare. Jag hade inte kunna få bra betyg eftersom jag inte kunde utrycka mig väl skriftligt.

Och min analytiska förmåga i årskurs fyra var inte stor, men inte heller så viktig. På den tiden byggde man bättre grunder i skolan, och det gynnade mig. Jag fick tid att vara i ganska enkla processer. Den nya läroplanen är svår, det tror jag att lärare också tycker.

Men är den bra?

– Nej. Jag tycker den är hemsk.

Hoppsan. Ledamoten av regeringens skolkommission, tillika grundskolechefen för närmare en procent av Sveriges grundskoleelever, tycker att läroplanen är ”hemsk”.

– Förmågorna i läroplanen utgår inte från barns utveckling. De kan inte lära sig att analysera förrän de har biologiska förutsättningar att göra det. Varför har vi elever som inte läser, skriver och räknar tryggt? Varför lär vi dem inte grunderna?

Säger du i skolkommissionen att läroplanen är kass?

– Ja, den måste revideras. Vi måste lyssna på dem som jobbar med den. Tycker lärarna att de förstår läroplanen? De bästa att revidera den vore väl lärarna.

Nu måste vi prata skola. Nu är superrektorn i gång. Lina Axelsson Kihlblom har svarat artigt på frågor om flickan i en främmande kropp men det är nu det spritter till.

– Jag kan rita lite! säger hon, redan på väg till sin vita tavla.

Prognoser är det första ord hon skriver.

– Vi måste jobba med prognoser mycket mer. Alla lärare vet i september vilka elever som kommer att ha svårt att nå målen i juni. Lärarna vet det, men rektorn frågar nästan aldrig. År efter år säger vi ”välkomna till ett nytt läsår”, samtidigt som vi vet vilka som inte klarade målen förra läsåret och som inte kommer göra det i år heller. Det är förödande för en ung människa som bygger identitet!

Därefter ritar Lina Axelsson Kihlblom fem elevgrupper: särbegåvade, högpresterande, E-elever, F-plus-elever och F-minus-elever. Hon ringar in de två sistnämnda.

– De behöver reparativa åtgärder. Och här är svensk skola urusel, sämst i världen faktiskt.

Det är med dessa elever som det gäller att ”go crazy” med särskilt stöd. Här räcker inte stödtimmar hos specialläraren. Här måste man skära och klippa. Skära ut treveckorsperioder av galet mycket stöd. Klippa bort annat. Bilda smågrupper. Bygga underifrån. Mattegrunder, svenskgrunder. Kanske engelska. Dubbeltimmar. Repetition.

– När man är som jag och behöver mycket stöd för sitt minne, då går det inte att ha lite engelska på måndag och onsdag och sedan sista timmen efter gympan på fredag. Man behöver det varje dag och man behöver tid att repetera. Och förstår du hur mycket eleverna gillar den läraren, som lyckas få dem över F-strecket? Wow, det är världens bästa lärare!

För detta krävs flexibilitet, fungerande arbetslag och ledning, understryker Lina Axelsson Kihlblom. Det var vad som saknades i Ronnaskolan i Södertälje. Nästan hälften av eleverna blev inte behöriga till gymnasiet. Lina Axelsson Kihlblom kom som ny rektor och ”briserade som en bomb”.

– Det är klart att det blev konflikter! Jag hade bestämt mig. Vi skulle höja resultaten. Då måste vi göra nytt.

I Utbildningsradions tv-serie Rektorerna, från just Ronnaskolan, visas laddade möten mellan Lina Axelsson Kihlblom och lärarfacken, inklusive Lärarförbundet. I sin bok beskriver hon hur fackliga sändebud stormar in och underkänner protokoll. Rent maktspel, säger hon.

– Detta var en skola där några få lärare hade haft mer makt än rektorn. Och nu kommer en rektor, som frågar vad de tycker, men sedan ändå bestämmer.

”Där framme” på Ronnaskolan krävde samverkansmöten med facket varje vecka, tvålärarskap, nya arbetslag och nya scheman som gav plats till go crazy-stödet. Många lärare var arga. Den nya rektorn var i sin tur chockad över att akademiskt utbildade människor inte klarade av att få nytt schema med två veckors varsel.

– Det är jag fortfarande.

Är lärare oflexibla?

– Nej, jag tror lärare får ta för stort ansvar. De ska undervisa, ge särskilt stöd, ha relation med eleverna. De måste ha en organisation som stöttar dem, och den har rektorn ansvar att bygga.

Ronnaskolan gick från drygt hälften gymnasiebehöriga niondeklassare till tre fjärdedelar på två år. Lina Axelsson Kihlblom gick vidare till ett nytt, högre chefskap, först i Nyköping, sedan i Haninge. I dag når behörighetssiffran för Ronnaskolan bottennivåer, lägre än när Lina Axelsson Kihlblom tillträdde.

Har du inget ansvar för det? frågar jag. Lina Axelsson Kihlblom reser sig igen och börjar skissa på tre olika chefstyper på vita tavlan. Den första förfinar fungerande organisationer. Den andra sållar bland bra och dåliga processer. Den tredje vänder dålig utveckling – ”här krävs explosivitet”. Lina Axelsson Kihlblom är den tredje typen. Vid rekrytering av nya chefer gäller det att analysera vilken chefstyp som behövs, tillägger hon.

– Och så tänker jag: om jag hade varit en man som hade lyckats bra på det lilla företaget och sedan gått vidare till det större, hade jag då fått frågan om jag inte har någon ansvarskänsla?

Det var nu, efter Ronna, som Lina Axelsson Kihlblom tittade på den lilla flickan som bad till Gud att han skulle göra om henne, och på tonåringen som försökte få kroppen att sluta ta mansformer. Och hon tyckte om dem.

– Jag hade börjat kallas superrektorn och allt det där. Och jag frågade mig; varför har de andra delarna av mig varit så skamfyllda? Har jag något att skämmas för? Nej. Tvärtom kunde de förklara varför jag har en sådan tilltro till förändring. Allt går att förändra.

Elisabeth Cervin

Svårt för blinda i kaotisk skolmiljö

$
0
0

Matsalen, korridorerna och fritidshemmet. Skolans viktigaste sociala arenor är också de minst tillgängliga för blinda elever.

– Resultatet pekar på att otillgänglig ljudmiljö kan bidra till utanförskap och marginalisering för elever, uppger författaren Sara Backström Lindeberg i ett pressmeddelande.

Studien bygger på observationer och intervjuer med fem elever som berättar om hur ljudmiljön i skolan påverkar dem. En av eleverna uttrycker det så här: ”Det är ljudet jag går på. Låt oss kalla det ljudradar, alltså medvetandet om vad man har omkring sig.”

Det är bland annat problematiskt när eleven måste ha flera auditiva fokus på samma gång.

– Det kan handla om att samtidigt lyssna på datorns talsyntes, lärarens genomgång och någon som syntolkar, förklarar Sara Backström Lindeberg.

Per Hagström

Tidlös strategi för inkludering

$
0
0

Monika Mattsson läser en viktig men omfattande bok som kan vara svår att hinna igenom. Men den som lyckas kan få mer tid över i framtiden.

Det här är en bra möjlighet att reflektera över om vår undervisning är baserad på forskning. David Mitchell vill hjälpa pedagoger att bli mer effektiva genom att visa på evidensbaserade undervisningsstrategier. Och i tider av både ont om tid och ont om pengar borde dessa vara lockande. Kloka rektorer kan sätta boken i händerna på hela arbetslag med förhoppning om att de ska få mer gjort med förbättrat resultat. Och även om jag inte kan lova att just det händer så kan jag lova att de kommer att få tillfällen till samtal och reflektion kring varför man gjort vissa val. Bokens stora problem är att den är så omfattande att det är svårt för ett arbetslag att verkligen bearbeta den. Men ibland måste man lägga mycket tid på något i nuet för att få mer tid över i framtiden.

Mitchells syfte är också att överbrygga den växande klyftan mellan forskning och praktik. Forskningen är inte tillräckligt lättillgänglig, hävdar han, och det är lätt att hålla med honom. Han lyckas bra med detta syfte genom sitt genomtänkta upplägg av boken. Att undervisa innebär att man använder en rad olika strategier samtidigt och Mitchell har gjort ett urval genom att studera massor av metaanalyser som resulterat i 27 strategier som han funnit effektiva och fungerande.

I varje kapitel går Mitchell igenom en av strategierna med hjälp av en tydlig struktur där han använder olika symboler och underrubriker som I praktiken, Bevisen och Riskerför att nämna några. Det gör boken lätt att överblicka och det går att skumma en strategi för att se om den är aktuell i den miljö där man själv befinner sig. För så är det: alla strategier är inte relevanta i alla undervisningssituationer. Men även om inte till exempel akk, alternativ och kompletterande kommunikation, är något som jag använder i dag känns det intressant att lära sig mer om det. Och jag vet att jag kan vända mig till Mitchells bok om jag skulle behöva det en dag. Men de allra flesta strategier som tas upp är användbara i arbetet med de flesta elever i de flesta miljöer. För boken handlar inte bara om specialundervisning. Genomtänkta undervisningsstrategier är alla barn värda att få, inte bara de i behov av särskilt stöd.

Det här är en bok att återvända till om och om igen för att få stöd i hur undervisningen kan utformas på bästa sätt. Den borde finnas i alla personalrum och aktualiseras med jämna mellanrum för att inte glömmas bort. Så viktig är den.

Monika Mattsson Specialpedagog, Göteborg

Maltes fråga ställs igen

$
0
0

Malmö mot diskriminering har reagerat på eleven Malte Aspelunds kritik mot de nationella proven.

Kommer du ihåg 12-åriga Malte Aspelund från förra numret av Specialpedagogik? Han har dyslexi och skrev till Skolverket att det är orättvist att han inte får använda sina hjälpmedel på nationella prov.

Nu har Malmö mot diskriminering, Mmd, också skrivit till Skolverket och frågat om myndigheten anser att reglerna är förenliga med diskrimineringslagens förbud mot bristande tillgänglighet.

– Det blir helt fel om Skolverket går ut med riktlinjer till skolorna som gör att de försätter elever i situationer där de blir utsatta för diskriminering. Att skriva ett prov utan sina hjälpmedel är diskriminering, säger Johanna Ingemarsson, jurist på Mmd.

Alternativet för Malte blev att få texten uppläst och sedan få provet ogiltigförklarat. Är det okej?

– Nej, ska man som 12-åring få tillbaka ett prov och höra att de andra kunde få så många poäng, men du kunde bara få så många för du har dyslexi? Skolans

uppdrag utifrån tillgänglighetslagstiftningen är ju att kompensera för elever med funktionsnedsättning så att de får en situation som är jämförbar med andra elevers. 

Skolverket bekräftar i sitt svar till Mmd att eleven inte kan få text uppläst i det delprov som ska pröva förmågan att ”läsa med flyt”. Det strider inte mot diskrimineringslagen, anser Skolverket. Mmd är inte nöjt med svaret och kommer att framföra frågorna på nytt.

Elisabeth Cervin

Utredare ser brister vid nationella prov

$
0
0

Reglerna kring anpassningar vid nationella prov måste bli tydligare, konstaterar regeringens utredare.

– Det är otydligt i dag vilka anpassningar lärare kan göra, säger utredaren Tommy Lagergren, som också är avdelningschef på Skolinspektionen.

Frågan om anpassningar vid nationella prov för elever med funktionsnedsättningar har dryftats i flera år. När elever med dyslexi inte får använda talsyntes vid delprov som prövar avkodning, har kritiker liknat det vid att ta rullstolen från en rullstolsburen.

Just denna situation är något som Tommy Lagergren tar upp i den statliga utredningen om nationella prov som han nyligen lämnade till regeringen.

– När blir det en orimlig situation för eleven? Är det bra för barnet att misslyckas när man redan vet att det inte kan avkoda utan hjälp? Vi har fått många signaler på att dessa frågor be-höver belysas, säger han.

I utredningen föreslås därför att Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten ska ”se över och lämna anvisningar för hur olika förmågor, till exempel avkodning, prövas i de nationella proven”. De ska också bedöma huruvida tillvägagångssättet strider mot barnets bästa.

Dessutom bör Skolverket tydliggöra när elever kan slippa provet.

– Den möjligheten finns redan i dag, men även här är det otydligt vad som gäller. Vissa rektorer vågar inte besluta om att undanta någon, andra har inga problem att göra det, säger Tommy Lagergren.

Utredningen lyfter också fram behovet av ett ramverk för de nationella proven. Redan i konstruktionen av proven bör man tänka in möjliga anpassningar, enligt Tommy Lagergren.

Förslagen syftar inte till att fler elever ska slippa göra proven, understryker han:

– Utgångspunkten är att alla ska delta. De som konstruerar proven måste göra dem så universella att de passar alla. I de flesta länder hittar man lösningar för detta. Men självklart måste man kunna göra undantag i vissa fall.

Elisabeth Cervin

Friskolorna vill inte synas ihop med regeringen

$
0
0

Friskolornas Riksförbund vägrade underteckna utspelet från regeringen om att stärka läraryrket. Anledning: Ilska mot regeringens friskolepolitik. – Vi tänker inte kroka arm med en regering som vill dra undan mattan för friskolorna, säger Ulla Hamilton, vd för Friskolornas Riksförbund.

 
Men Friskolornas Riksförbund valde att inte underteckna den gemensamma debattartikeln, trots att organisationen har varit med under processens gång och i huvudsak inte har några invändningar mot förslagen.
Vi gjorde bedömningen att våra medlemmar skulle ha synpunkter om vi agerade tillsammans med de ministrar som vill ändra förutsättningarna för friskolorna. Det här är en het och kontroversiell fråga våra medlemmar. De är oroliga för att inte kunna bedriva friskolor i framtiden, säger Ulla Hamilton.
 
Men nationell samling handlar väl inte om friskolors vinster utan om läraryrkets attraktivitet?
Ja, och därför kommer vi fortsätta att delta i detta viktiga arbete.
– Men det innebär ju inte att vi behöver göra gemensamma utspel tillsammans med ministrar som påstår att våra medlemmar i princip är skurkar och inte borde få finnas. Socialdemokraterna söker konflikt i vinstfrågan och jag tycker att det är sorgligt att en minister uttrycker sig på det här sättet.
 
 
 
Idéburna skolors riksförbund, som företräder de icke vinstdrivande friskolorna, står dock med som undertecknare till debattartikeln. 
Stefan Helte

Lärarförbundet vill att alla tar emot

$
0
0

Varje kommun bör ha en central enhet som kraftsamlar arbetet med att ta emot nyanlända barn och ungdomar i skolan, förskolan och fritidshemmet.

Det föreslår Lärarförbundet i sitt integrationspolitiska program, som förbundsstyrelsen klubbat under våren.

En av huvudpunkterna i programmet är att fler måste dela på ansvaret att ta emot nyanlända.

Lärarförbundet vill helst att alla skolor och förskolor ska göra det.

Men de som tar detta ansvar bör också belönas med extra resurser.

En annan viktig punkt i programmet är att varje kommun bör ha en central samordningsfunktion. Den ska ha ett övergripande ansvar för organiseringen och hanteringen av nyanlända.

Funktionen ska till exempel kunna tillhandahålla kompetenser som studiehandlare på modersmål, modersmåls­lärare och lärare i svenska som andraspråk. Det kan även handla om att erbjuda fjärrundervisning, ­förstelärare i språkutvecklande arbetssätt eller psykologer för trauma­bearbetning till olika skolor och förskolor.

Lärarförbundet anser också att lärare behöver mer kompetensutveckling, inte minst i språkutvecklande arbetssätt, och att fler karriärtjänster bör placeras på skolor där de behövs bäst, det vill säga på skolor med många ny­invandrade elever och där föräldrarna i genomsnitt har låg utbildningsnivå.

Stefan Helte

Handledning minskar risken för utbrändhet

$
0
0

Psykologen: Lärare behöver handledning för att inte slita ut sig. — Att uteslutande undervisa nyanlända kan ta mycket ­energi, säger Anton Sjögren.

Hur kan lärare klara den dagliga stressen och bemöta barnen på ett bra sätt utan att själva gå i bitar?

De nyanlända barnen är ingen homogen grupp, många har stora men skiftande behov, konstaterar psykologen Anton Sjögren, som handleder och utbildar lärare som har nyanlända elever.

— De flesta lärare brinner för att arbeta med dem. Men att uteslutande undervisa nyanlända kan ta mycket ­energi, säger han.

Socialarbetare, sjukvårdspersonal och personal på ­boenden för ensamkommande barn får ofta hand­ledning, för att minska risken för exempelvis utbrändhet. Inom skolan är det relativt sällsynt. Men Anton Sjögren arbetar med grupphandledning av lärare, bland annat i Örnsköldsvik. Lärarna berättar om konkreta situationer och hur de försökt lösa problem som uppstått. ­Anton Sjögren fokuserar på hur lärarna kan bemöta och förstå barnen utifrån hur de agerar och mår.

Han konstaterar att ­lärare kan ha en mycket stressig arbets­situation.

— Många har väldigt lite tid att prata med sina kolleger ­under arbetstid, säger han.

Få har i vardagen tid för reflektion och för att hantera de starka känslor som kan uppstå i mötet med de nyanlända barnen. Det ställs samtidigt höga pedagogiska krav i klassrummet. Vissa nyanlända barn har hög studietakt medan andra kan vara analfabeter med stort behov av stöd.

Det finns nyanlända som har helt fungerande och resursstarka familjer, andra har få vuxna relationer. Många har stora emotionella behov. Barn som upplevt trauman kan vara lättskrämda, oroliga, ha svårt att sova, vara utåtagerande, nedstämda, ha svårt med sociala kontakter. Andra kan ha fysiska symptom som värk i kroppen, magbesvär och illamående.

För att eleverna ska må bra är det, enligt Anton Sjögren, viktigt att skapa en trygg miljö där eleven vågar visa hur hen mår. Det gäller att skapa en relation till barnen så de känner att läraren finns där som vuxen ifall de vill berätta om något de varit med om eller en rädsla som de känner.

Som ­lärare ska man aldrig pressa ett barn att berätta. Om barnen mår väldigt dåligt bör man rådgöra med elevhälsan.

— Barnen behöver bli mötta av vuxna som orkar vara närvarande. Det är viktigt att signalera att man klarar av att lyssna på barnen och lugnt stå kvar. Man måste orka möta dem med empati och omsorg, säger Anton Sjögren.

Barnen mår också bra av trygga rutiner och tydlighet så de vet vad skoldagen ska innehålla och vad som förväntas av dem. De behöver information om hur skolsystemet fungerar för att få kontroll.

— Läraren måste visa att den stöder och har ett tydligt mål när det gäller elevens kunskapsutveckling. Man får inte fastna i att bara skapa en trevlig miljö runt barnet, säger Anton Sjögren.

Lenita Jällhage

Vanna vidgar vyerna

$
0
0

Hon är den musikaliska skådespelaren som alltid älskat att skriva. Nu är Vanna Rosenberg aktuell med boken Singers melodi.

Foto: Helén Karlsson

Vad gör du för att locka fram din kreativitet?

– Den kan födas ur det mest oväntade. Det kan vara att jag sätter mig ner på en stol och kanske stör mig på att skon klämmer eller att någon hamrar på våningen ovanför. Jag väntar in något. Ett klassiskt författar- och skaparknep. En slags fantasins förtjusning fångad i en rutinlåda. Annars är det ju människor, människor som jag blir glad av.

Är det så här du vill ha det? Att du kastar dig mellan uttrycken, mellan skådespeleriet, skrivandet och musiken?

– Skulle det vara gångbart så är det absolut en framtida drömplan. Man blir gång på gång påmind om hären av fiendetrupper, de marscherar omkring i en själv, man uppfinner ju hot och sänker sitt eget självförtroende i alla möjliga träsk. Men att skriva, sjunga och spela, som jag gjorde när jag gjorde Köp hjärtan – ett musikaliskt drömspel om Ulla Billquist på Kulturhuset Stadsteatern, det var egentligen helt perfekt.

Hur fick du utlopp för din kreativitet i skolan?

– Jag skrev och sjöng, i den kommunala musikskolan. Spelade dragspel och sjöng. Sen hittade jag någon eller några som förstod mig i all enkelhet. Jag gick på musikestetisk linje och vi gjorde alla möjliga grejer, arrangerade aidsgalor och samlade in pengar.

Singers melodi, att skriva den var att vara snäll mot dig själv, har du sagt, hur menade du då?

– Jag gav mig själv möjligheten att utforska vad skrivandet och vad historien och språket, tillsammans, kunde bära. Det finns en sån ro för mig i skrivandet, där jag låter ett ord dra iväg med mig, det är en riktig resa. En reguljärbiljett liksom. Jag kan spela alla möjliga roller, det är ju det jag har skaffat mig en inkomst på, men när jag skippar att spela de där rollerna då är det som en stilla källa – man kan lägga sig där i någon slags … under ett pilträd och bara vara.

Martin Röshammar

Samtidskonst skakar om studenter

$
0
0

I Eva Cronquists studie möter blivande bild­lärare samtidskonstens metoder – vilket kan leda till en helt förändrad syn på bildämnet.

Illustration: Lasse Skarbøvik

Vad handlar din studie om?

− Jag har undersökt vad som sker när bildlärarstudenter möter en bildpedagogik som bygger på samtidskonstens grund. Studenterna hade förväntat sig en mer traditionell bildpedagogik där de skulle få lära sig om tekniker och material. I stället fick de gå ut och undersöka samhällsfenomen och finna egna former för sina gestaltningar. Jag följde studenternas lärprocesser under en kurs som pågick i tio veckor.

Varför valde du ämnet?

− Innan jag började forska och undervisa i bildpedagogik vid Linnéuniversitetet, jobbade jag bland annat som konstpedagog på konsthall. Där var samtidskonsten en självklar del i vardagen. Men så är det inte i skolan. Bildlärare använder inte ofta samtidskonstens metoder och förhållningssätt i undervisningen, trots att det finns stöd i läroplanen för en mer kommunikativ och undersökande pedagogik.

Hur gick du tillväga?

− Jag undesökte studenternas blogg som var kopplad till kursen i samtidskonst. I bloggen fanns beskrivningar av arbetsprocesser, bilder och fotografier av gestaltningar och studenternas reflektioner om sitt arbete och sina lärprocesser.

Kan du ge exempel på någon övning som studenterna fick göra?

− Under en workshop skulle de lämna klassrummet och gå ut i stadsmiljön. Uppdraget var att följa den första person som han eller hon stötte på. Efter 30 minuter skulle var och en stanna upp och göra fyra teckningar utifrån fyra väderstreck och beskriva platsen. Senare i klassrummet fick de beskriva sina upplevelser av att förflytta sig från klassrummet ut i stadsrummet. Uppgiften handlade i första hand inte om att arbeta med färg, form eller bildkomposition utan om att undersöka och samla in material utanför klassrummet och gestalta upplevelsen på olika vis.

Du använder ofta begreppet transformativt lärande i avhandlingen. Vad är det?

− Det är ett perspektiv på lärande som beskriver hur individer omförhandlar tidigare uppfattningar och som kan leda till att ny förståelse uppstår. För en blivande bildlärare kan det leda till en ny syn på bildpedagogik.

Hur menar du?

− Det kan handla om att en student ändrar sin uppfattning om vad bildämnet ska innehålla. I stället för att bara undervisa om tekniker, färger eller uttryck, kan fokus förflyttas till att exempelvis låta eleverna utforska samhällsstrukturer eller demokratifrågor.

Vilka är de viktigaste resultaten i studien?

− Det är viktigt att förstå att lärprocessen är komplex. När de blivande bildlärarna mötte en pedagogik som grundade sig på samtidskonst, vilket de var ovana vid, reagerade de på olika sätt. Jag kan likna lärprocessen vid att de åkte runt i en torktumlare som vred och vände på deras uppfattningar och att de kom ut ganska vimmelkantiga. Några studenter gjorde motstånd och efterfrågade en mer traditionell undervisning. En annan grupp elever tog till sig av de nya metoderna, men tyckte å andra sidan att det fanns mycket att hämta från traditionell bildpedagogik. Hos den tredje gruppen elever tog nya tankar fart när de mötte samtidskonstens metoder. När de var klara med kursen såg de både på sig själva och på bildämnet med nya perspektiv, något som jag tolkar som ett transformativt lärande.

− Studien har också väckt viktiga frågor om vilka kunskaper som blivande bildlärare ska ha med sig ut i arbetslivet. Ska lärarutbildningen fokusera på att examinera ett visst innehåll eller är det viktigare att studenterna får med sig redskap för att kunna reflektera kring och kritiskt granska omvärlden? Ska bildämnet förändras från ett praktiskt estetiskt ämne till ett samhällsämne?

Vad skulle det kunna innebära om bildämnet blev ett samhällsämne?

− Jag tror att bildämnet skulle få en annan status och att bildläraren skulle bli en viktig samarbetspartner för andra lärare. Bilder får allt större betydelse i samhället och används av allt fler män­niskor för att kommunicera budskap, till exempel via sociala medier. Att kritiskt kunna granska och reflektera kring bilder och gestaltningar i samhället är en kompetens som eleverna behöver få med sig och som bildläraren skulle kunna ha och dela med sig av.

Vilken nytta kan bildlärare ha av din avhandling?

− Om någon vill jobba med samtidskonst i sin undervisning kan avhandlingen vara ett stöd. Den kan ge en förståelse för hur lärprocesserna går till och hur elever kan reagera när de möter samtidskonstens metoder. Avhandlingen skulle kanske också kunna bidra till att läraren börjar omförhandla sin egen syn på bildämnet.

Har du något tips på hur samtidskonsten kan introduceras i undervisningen?

− Ett sätt kan vara att samarbeta med ett konstpedagogiskt projekt på ett konstmuseum eller en konsthall. Deras pedagoger kan hjälpa till med idéer och metoder i början.

Har du själv påverkats av studien när du undervisar blivande bildlärare?

− Jag har blivit lugnare. Jag accepterar att lärande inte är lätt och vågar möta frågor från kritiska eller frustrerade studenter på ett nytt sätt. Det handlar inte längre om att jag snabbt ska försöka förklara eller berätta de riktiga svaren, utan om att våga vänta in deras egna utforskningar och lärprocesser.

Kommer du att gå vidare med studien?

− Absolut. Jag är uppslukad av ämnet! Det kommer att bli en doktorsavhandling där fler studenter ingår i studien. Jag kommer också att titta mer på hur lärprocesser uttrycks, till exempel i bilder och installationer.

Kristina Karlberg

Mer multikulti i slöjden

$
0
0

En hamburgare i trä, tunikor för killar och en samisk kåsa. Det är några av verken som slöjduppgiften »Multiculturalism « på Runbacka skolor inspirerat till.

I fem år har slöjdlärarna Stefan Karlsson och Barbro Thörnqvist Gottschalk samarbetat med ett tema i nian. Det senaste heter »Multiculturalism«. Lärarna utgick från det centrala innehållet om slöjd i Sverige och andra länder som uttryck för etnisk och kulturell identitet – ett område som många slöjdlärare tycker är svårt enligt Skolverkets senaste utvärdering.

– Det kändes extra aktuellt i och med flyktingsituationen i Europa, säger Stefan Karlsson, som undervisar i trä- och metallslöjd.

Uppgiften innebär att eleverna medvetet plockar in någonting estetiskt från en valfri kultur i ett hantverksprojekt som de arbetar med under en hel termin.

Lärarna börjar alltid med en gemensam inspirationslektion där de visar bilder.

Samiskt hantverk, ryska dockor och afrikanska och indiska tyger hålls denna gång fram som exempel. En slöja med svenska flaggan och en dalahäst målad i orientaliska mönster bidrar till att väcka fantasin. Lärarna försöker också ta med eleverna på utställningar och museer som ligger i linje med temat. Sedan får klassen fortsätta leta inspiration på nätet och välja vad de ska tillverka och hur det ska se ut.

– Niorna kom igång bra, men för en del tar det alltid tid innan de hittar vad de vill göra, säger Stefan Karlsson.

Resultatet blev förstås mångskiftande: En betongkruka med kinesiska tecken, ett svepfat med religiösa symboler och en samisk kåsa. Men också en hamburgare i trä som symbol för USA och flera fotsida vita manstunikor med mönstrade ärmar. Vissa kläder blandar inspiration från olika världsdelar – som en poncho gjord av mindre tygbitar i lapptäcksteknik med pärlor längs nederkanten. Plagget för tankarna både till Afrika och Sydamerika, tycker Barbro Thörnqvist Gottschalk.

I slutet av terminen ordnar alltid lärarna en gemensam utställning på skolan med elevernas verk. De får också fota sina alster och spela in en ljudfil där de berättar om vad de tillverkat och vilket kulturellt uttryck som inspirerat dem. Bildspelen med berättelserna rullar sedan som en film i anslutning till utställningen. Ett bra sätt att få in det digitala i redovisningen tycker lärarna som båda gillar att väva in IKT.

– Det är lätt på vår skola där alla elever har en egen dator, säger Barbro Thörnqvist Gottschalk, lärare i textilslöjd.

Dessutom är det en möjlighet för eleverna att redovisa muntligt.

Elisabeth R Brising

Innehållsrik exposé över kulturskolan

$
0
0

Kulturskolorna – lika och unika, är en innehållsrik exposé över den svenska kulturskolan. Författaren Håkan Sandh ger sin syn på kulturskolornas verksamhet, såväl från kulturskolechefens perspektiv som med utsikt från Kulturskolerådets nationella arena.

Boken är lättläst och rör sig fritt mellan teori och praktik; mellan stora strukturella frågor och de mera verksamhetsnära. Allt bottnar i författarens långa erfarenhet och läsningen blir på så sätt särskilt intressant. Igenkänningsfaktorn är härligt hög för den som har några års erfarenhet i verksamheten.

Regeringen har uttryckt en ambition om att formulera en nationell strategi för musik- och kulturskolan och svårt vore att inte se boken som ett inspel i frågan. Som sådant rymmer boken många intressanta tankar och ställningstaganden. Författaren resonerar brett om kulturskolans utmaningar, relationen till för-, grund- och gymnasieskola, pedagogisk utveckling, lärar- och chefsutbildning, ekonomi, lokaler och inspirerar till debatt och diskussion.

Starkt lyser argumentationen kring kulturskolans roll i samhällsbygget, välformulerat och oemotsägligt. Lika tydlig är också författarens övertygelse om att kvalitet i kulturskolan bygger på professionella, välutbildade lärare, med konstnärlig och pedagogisk högskoleutbildning.

Antalet hyllmeter skrivet om kulturskolan är lätträknade, så passa på när det ges tillskott! Kanske sammanfaller inte din bild helt med Håkan Sandhs, men betänk då vilket härligt galleri det kan bli – för utvecklingen av morgondagens kulturskola!

Marie Wall Almquist instrumentallärare

Läsning

$
0
0

Uttryck tipsar om böcker om notlära, gitarrspel, keramik och att tälja i trä.

Musiklära

Helle Rosenborg

Bo Ejeby förlag

Musiklära är en bok för den som är nybörjare i notläsning och musikaliska termer. Här får man lära sig G-klav, F-klav, helnot, halvnot, med mera.

Den är skriven av Helle Rosenborg som är musiklärare vid Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm, där många musiklärare efterfrågat en faktabok i musiklära för barn och ungdomar.

Lättlästa och lättfattliga 30 sidor!

 

Gitarren som rockade fett

Rickard Sundström

Leoförlaget

Gitarren som rockade fett är en av två böcker utgivna av Leoförlaget, som startades av musikern Rickard Sundström tillsammans med illustratören Daniel Fleur förra året. Han vill att barn som läser boken, som vänder sig till 6-9-åringar, ska lära sig något om både musik och goda värderingar. Rickard Sundström vill också roa och lyfta upp i en värld där mycket vill trycka ner, skriver han i bokens efterord.

I mars kom Trummorna som svängde skönt av samma författare.

 

Tälj! En bok om trä, knivar och yxor

Hannes Dahlrot och Henrik Francke

Natur och Kultur

En vass kniv och en träbit är allt som behövs för att börja tälja. Det hävdar författarna till den finfina boken Tälj. Här får vi lära oss grundläggande kunskaper om trä, om yxor och knivar och vi får tips på ett 30-tal projekt att göra själv: som bartenderkit, kammar, maracas och ätpinnar. Det finns också ett par porträtt av människor som brinner för täljandets konst.

En mycket vacker bok som inspirerar!

 

Skapa i lera – Kavla, trycka, måla och dreja

Maria Skärlund

Massolit förlag

Boken Skapa i lera är en riktig inspirationsbok, skriven av keramikern Maria Skärlund. På ett enkelt och pedagogiskt sätt visar hon hur det går att skapa bruksföremål med enkla medel. Målet är att man ska hitta sitt eget uttryck, oavsett om det handlar om att dreja en mugg eller kavla en kakelplatta. Olika tekniker presenteras på ett lättfattligt sätt.

Maria Skärlund arbetar också som kursledare för allmänheten och för de intagna på Hällbyanstalten i Eskilstuna.


Skolkommissionen föreslår fler karriärsteg för lärare

$
0
0

Staten ska få ett större inflytande, lärarna ska kunna klättra högre i karriären, och alla ska tvingas göra ett aktivt skolval. Så ser några av punkterna ut i statliga Skolkommissionens delbetänkande som presenterades på måndagen.

Skolkommissionens förslag för att lösa skolkrisen kan sammanfattas i tre punkter:
  • Staten ska öka sin styrning av hur de svenska skolorna finansieras och bli mer aktiv på regional nivå.
  • Lärare ska kunna klättra fler pinnhål på karriärstegen än i dag.
  • Skolkommissionen överväger även att föreslå obligatoriskt skolval, och en bestämmelse om att skolornas huvudmän och rektorer ska verka för en så bred social sammansättning av elever som möjligt.

– Kunskapsresultaten ska förbättras i alla målgrupper, sa kommissionens ordförande Anna Ekström vid en presskonferens.

OECD har nämnt att Sverige gör för lite för likvärdigheten i skolan. Anna Ekström påpekade att frågan är akut med tanke på den stora invandringen. Boendesegregationen måste också minska, sade hon, och nyanlända elever måste fördelas jämnare över landet. Resultaten i Pisatestens läseförståelsedel ska visa om målen, som är uppsatta på en tioårsperiod, har uppfyllts.
 
Skolkommissionens uppdrag är att ta fram ett antal nationella målsättningar för den svenska skolan. Många andra länder arbetar redan med nationella mål, men sådana har hittills saknats i Sverige.
 
Kommissionen föreslår bland annat att ett flertal mål med etappsteg införs, för att successivt höja kvaliteten i skolan och skolresultaten.
– Poängen är att hålla koll på om den svenska skolan utvecklas i rätt riktning. Därför föreslår vi ett antal mål när det gäller kunskapsresultat, likvärdighet och kvalitet i undervisningen, säger Anna Ekström, ordförande för skolkommissionen.
 
Staten bör öka sin styrning av hur de svenska skolorna finansieras och även bli mer aktiv i sitt stöd på regional nivå, anser Skolkommissionen.
– OECD pekade på ett antal svagheter i den svenska skolan när de gjorde sin stora granskning av svenska skolan. Rapporten är en viktig nyckel för oss, säger Anna Ekström.
 
Skolkommissionen vill även att möjligheterna för lärare att fortbilda sig och utvecklas under hela yrkeslivet ska stärkas. Bland annat ska lärare kunna klättra flera pinnhål på karriärstegen, i stället för det enda steg till förstelärare som finns i dag.
– För att förbättra undervisningens kvalitet krävs ett starkt fokus på lärares och skolledares förutsättningar att få göra ett bra jobb. Vi behöver därför skapa ett tydligt system som bättre tar hand om lärares yrkesutveckling, säkrar en systematisk kompetensutveckling för lärare och skolledare och förstärker den praktiknära forskningen och den vetenskapliga grunden. Jag anser att kommissionens förslag har kommit långt på den punkten, säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, som sitter med i kommissionen, i ett uttalande. 

Även Lärarnas Riksförbund (LR), som också är med i kommissionen, välkomnar professionsprogrammet.
– Det kan bidra till att förbättra attraktiviteten för läraryrket, säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson, i ett uttalande. 

Skolkommissionen bedömer, precis som Friskolekommittén, att friskolorna och valfriheten är här för att stanna. Men för att bryta skolsegregationen överväger kommissionen att föreslå obligatoriskt skolval. Man överväger också en bestämmelse om att skolornas huvudmän och rektorer ska verka för en så bred social sammansättning av elever som möjligt.
 
De nationella målen är uppsatta på en tioårsperiod.
– Den svenska skolan har haft en negativ resultatutveckling under ett långt antal år. Det är självklart svårt att vända, men många andra länder arbetar med nationella målsättningar och har uppnått ordentliga förbättringar på kortare tid än tio år, säger Anna Ekström.
 
Texten uppdateras löpande.
Helena Wande/TT Mats Thorén/Lärarnas tidning

Använd tekniken rätt

$
0
0

Om datorn ska bli ett redskap för lärande och inte för kontroll behövs orädda pedagoger. Det skriver Mats Olsson.

Bild: Maria Raymondsdotter

På min datorskärm följer jag just nu ett häckande havsörns­par i Lettland. Jag önskar att barn i svenska förskolor skulle få vara med om detta hisnande äventyr, utan att drabbas av hackande bredband eller pedagogiska avsikter. För mig handlar digitalisering i första hand om att öppna förskolan mot världen.

Skolverket presenterade nyligen sin strategi för teknikutbyggnad och där är det hårdvaran man fokuserar på.

Utredarna sammanfattar förhoppningarna bakom digitaliseringen: »Resultaten förbättras och verksamheten effektiviseras« år 2022. För mig som förskollärare känns ordvalet främmande. Talet om effektivitet rimmar illa med min vision om hur jag vill se förskolan utvecklas. Jag har i skolan sett alltför många exempel på att datorn styr ­undervisningen mot kontroll och individuell träning.

Utredningen fokuserar på likvärdighet och föreslår en detaljerad investeringsplan för landets skolor. Det kommunala självstyret är inte prioriterat. Jag gissar att de som ska betala vill veta mer om avsikterna. I en decentraliserad ekonomi är det rimligt att förskolechefer och pedagoger ställer inköp av datorer mot andra kostnader.

I utredningen finns en naiv förtröstan att innehållsfrågorna ska hanteras av de professionella som ska ha »adekvat kompetens«. Ansvaret faller tungt på chefer och lärarutbildare som ska utveckla denna förmåga.

Den här formen av naiv teknikentusiasm har djupa traditioner i svenskt skol­väsende. En del av oss minns med förskräckelse 90-talets dyrbara Itis-satsning. Då vräkte staten ut datorer över skolorna utan att det gav några djupare spår i innehåll och arbetssätt.

Går det att tänka sig att digitaliseringen kan handla om annat än effektivitet och informationssökning? Jag gör ett försök att återupprätta bildningsbegreppet inom förskolan. Men då måste vi lämna Pisa-mätandet och se kunskap ur ett bredare perspektiv.

I förskolan är barns lek och kreativitet basen. Alla redskap är användbara och den gode pedagogen använder kottar och telefoner med samma självklarhet när det gäller att stödja barnens estetiska uttryck. 


Kan vi tänka oss att nämna datorer och omsorg i samma mening? Många menar att läsplattan är symbolen för det övergivna barnet. Skolverkets utredare föreslår på oklara grunder att skolelever ska ha var sin dator medan fem förskolebarn får dela på ett verktyg.

Vi måste prata mer om vad det innebär att mötas runt och genom datorn. Relationerna på nätet är minst lika verkliga och intensiva som de fysiska.Om datorn ska vara något mer än ett individualiserande träningsredskap behöver vi pedagoger som kan dela med sig av sin digitala visdom. 


I läroplanen betonas delaktighet. Hur kan vi öka barns inflytande med hjälp av datorer? I dag använder många förskolor bloggar för att öka föräldrars delaktighet men där är barnen ofta objektifierade. I min vision är datorn ett redskap för självständighet och samarbete. På sikt kan barnen ta makten över hur de väljer att dokumentera sin förskoletid. 


Vilka förmågor kommer att krävas i framtiden? Unesco ger några förslag och de flesta har djupa rötter i pedagogikens och mänsklighetens historia. Om vi definierar teknik som »konsten att lösa ett problem med hjälp av ett redskap« blir diskussionen mindre moraliskt laddad.

Samtidigt ökar kraven på att förskolan använder ett problembaserat arbetssätt där barnens förmågor utmanas. Behovet av inspirerande och teknikorädda pedagoger är oändligt.

Mats Olsson Adjunkt på Malmö högskola och förskollärare

Särskolan leder sällan till jobb

$
0
0

Endast en av fem elever som gått i gymnasiesärskolan har ett lönearbete. Det visar en studie från Högskolan i Halmstad.

78 procent av unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det visar en unik undersökning från Högskolan i Halmstad.
 
Samhället har misslyckats med att skapa förutsättningar för dessa personer. Nu krävs politiska krafttag, skriver forskare från högskolan på DN Debatt.
 
Av den grupp som återfinns på arbetsmarknaden, 12.269 personer, är det bara 339 som har lön utan subvention.
 
Frågan om vad särskoleutbildningen leder till när det gäller elevernas möjlighet till arbete och sysselsättning aldrig tidigare undersökts nationellt och systematiskt.
 
– Det är anmärkningsvärt att någon systematisk nationell uppföljning av sysselsättning efter särskolan aldrig tidigare genomförts. Ansvariga myndigheter och departement har inte tagit ansvar för den här typen studier, trots att Sverige är ett av de få länder i västvärlden som har kvar särskola som egen skolform, skriver Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap, och Jessica Arvidsson, forskare i hälsa & livsstil med inriktning handikappvetenskap, båda vid Högskolan i Halmstad i debattartikeln. 
 
 
TT-Lärarnas tidning

Röster om Skolkommissionens förslag

$
0
0

Liberalernas partiledare Jan Björklund kallar Skolkommissionens betänkande för ”en obegriplig halvmesyr” och Sveriges Kommuner och Landsting tycker det finns ”en övertro på statlig styrning”. Men lärarfacken är på det hela taget ganska nöjda.

Utbildningsdepartementets tre ministrar, som stod vid Anna Ekströms sida under presskonferensen, kommenterade förslagen i tur och ordning.
– I många andra länder betraktar man skolpolitik ungefär som säkerhetspolitik, så viktig är den, sautbildningsminister Gustav Fridolin (MP).
 
Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) betonade att alla måste dra åt samma håll:
– Sveriges elever, lärare och skolledare behöver detta, och vi behöver det som land om vi ska fortsätta vara i världsklass och i framkant i framtiden.
– Varför skulle vi nöja oss med mindre?
 
Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, pekade på lärarbristen:
– Inget enskilt beslut kommer råda bot på det, vi måste jobba långsiktigt.
 
Liberalernas partiledare Jan Björklund kallar Skolkommissionens delbetänkande för "en obegriplig halvmesyr".
– Kommissionen gör en totalsågning av kommunaliseringen av skolan, men slutsatsen är ändå att kommunerna ska få en chans till att ha ansvaret för skolan. Jag tycker att den logiska slutsatsen vore att förstatliga skolan, men den slutsatsen vågar kommissionen inte skriva för de vet att den inte faller regeringen i smaken, säger Jan Björklund, till TT. 
 
Även Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) kritiserar kommissionens förslag, men från ett annat perspektiv.
– Det tycks finnas en övertro på statlig styrning hos kommissionen. Det är anmärkningsvärt att de som är ansvariga för skolan, det vill säga skolhuvudmännen, inte har varit involverade i arbetet, säger Per-Arne Andersson, avdelningschef hos SKL, till TT och syftar på att den organisation han representerar inte sitter med i Skolkommissionen.
Han ställer sig frågande till förslaget att staten ska fördela pengar på ett annat sätt.
– Att ge mer pengar till dem som ger lite till skolan i dag, vad bygger det på? När vi tittar på hur mycket resurser man satsar och på resultat så finns det ingen korrelation mellan lite resurser och dåliga resultat, eller mycket resurser och bra resultat. Det är andra faktorer som spelar in.
Väljer staten att gå vidare mot centralisering blir det också oklart vilken roll som kommunerna egentligen ska ha när det gäller skolan, anser Per-Arne Andersson.
– Utvecklingen går mot ett allt större ansvar med allt mindre befogenheter. Det är väldigt egendomligt tänkt.
Han tycker också att kommissionen kunde ha tittat mer på statens eget ansvar, som läroplaner, betygssystem, lärarutbildning och forskning. 
 
Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, som ingår i kommissionen, är nöjd och anser att den nått långt i sina förslag för en mer kunskapsfokuserad skola. 
– Det här ger stort hopp för svensk skola. Våra förslag bygger på en helhetssyn för svensk skola med elevernas lärande i fokus. Vi har haft för ögonen att stärka elevernas resultat och har därför arbetat fram åtgärder som kan skapa de bästa förutsättningarna för att åstadkomma det, säger hon.
– Med de förslag vi presenterar i dag vill vi förbättra alla led i skolsystemet – från myndighetsstrukturer till den enskilde lärarens utvecklingsmöjligheter.
 
Vad gäller förslagen att staten tar ett större ansvar och att myndighetsstrukturen ska ses över så att den bättre stödjer skolans utveckling säger hon: 
– I Lärarförbundet har vi länge krävt ett ökat statligt ansvarstagande för finansieringen av skolan och att resurser måste riktas bättre dit behoven är störst. Finansieringssystemet måste säkerställa att resurserna får spela större roll i det som gör skillnad för elevernas kunskapsutveckling, nämligen undervisning och elevhälsa
 
Även Lärarnas Riksförbund (LR), som också är med i kommissionen, står bakom förslagen som ett första steg mot en nationellt finansierad skola.
– Men vi är inte nöjda förrän alla elever har samma chans att klara skolan och nå högre resultat. Senast 2018 vill vi därför att regeringen fattar beslut om en nationell finansiering av skolan som skulle ge alla skolor samma förutsättningar säger Lärarnas Riksförbunds ordförande Bo Jansson.
 
Sveriges Skolledarförbund, vars ordförande Matz Nilsson ingår i kommissionen, vill också ha ett ökat statligt ansvar för finansieringen av skolan. 
– Vill Skolkommissionen göra riktig skillnad bör den arbeta fram ett förslag om ett sektorsbidrag för skolan. Stabila ekonomiska förutsättningar skulle betyda mycket för skolledarnas möjligheter att garantera eleverna en likvärdig utbildning, säger Lena Linnerborg utredare vid Sveriges Skolledarförbund.
Sveriges Skolledare tycker att den föreslagna reformstrategin till stora delar bra.
Förslaget till nationella målsättningar för ett sammanhållet skolsystem kan bli ett användbart verktyg för uppföljning av skolans verksamhet på nationell nivå, anser förbundet. 
 
Moderaterna ser positivt på flera av förslagen, som att det fria skolvalet är här för att stanna och mer kompetensutveckling, men kritiserar regeringens brist på handlingskraft.
– Jag konstatera att vi har en utbildningsminister som innan han tillträdde sade att han skulle lösa skolans problem på 100 dagar. Men med de förslag vi får från Skolkommissionen i dag är det väldigt tydligt att den här regeringen inte kommer att kunna åstadkomma något för Sveriges skolelever under den här mandatperioden, säger Camilla Waltersson Grönvall, partiets utbildningspolitiska talesperson.
Mats Thorén TT

Prenumerera på Förskolans nyhetsbrev

$
0
0

Anmäl dig här!

Viewing all 1276 articles
Browse latest View live