Professor Susan Tetler ser både för- och nackdelar med den danska inkluderingslagen från 2012. Det är rätt utgångspunkt, men kräver strukturerat samarbete.
I Danmark finns ingen särskild uppdelning mellan grund- och särskolan som i Sverige. Alla elever, oavsett behov, går i den så kallade ”folkeskolen” (motsvarande grundskolan) och följer samma läroplaner. Men det finns specialklasser och specialskolor där elever i behov av särskilt stöd ibland samlas. I en undersökning från 2010, beställd av regeringen, framkom att ungefär 30 procent av alla resurser till grundskolan går till specialpedagogiska insatser. Politikerna tycker att resurserna borde kunna användas bättre. Särskilt eftersom insatserna inte ger jämförbar effekt på elevernas utveckling och skolresultat.
– Det var första gången som man tog ett samlat grepp och granskade kostnaderna nationellt. Det blev ett uppvaknande, säger Susan Tetler, professor inom specialpedagogik vid Århus universitet, numera verksam även som gästprofessor vid Malmö högskola.
Hon har länge forskat kring inkludering och betonar att lösningen inte är enkel. Allt är beroende av sammanhang och bör utgå från varje elevs specifika situation.
– Med grunden i mänskliga rättigheter borde inkludering vara utgångspunkten i alla stödinsatser. Det handlar om demokrati. Alla människor ska få tillgång till samhällets institutioner, där skolan är en viktig sådan, oavsett förutsättningar. Dessutom är det ett värde i sig att vi tidigt i livet lär oss att samverka med människor som inte är precis som vi själva. Men det får inte vara på bekostnad av den enskilda elevens möjligheter att lära och utvecklas.
I dagens västerländska skolväsende finns en tydlig paradox, menar Susan Tetler: en resultatfokusering där normalitetsbegreppet blir allt snävare kontra en vilja till mångfald.
– I den ständiga jakten på höga skolresultat riskerar konsekvensen bli att man försöker anpassa eleverna till undervisningen i stället för att anpassa undervisningen efter eleverna.
Inkluderingslagen i Danmark har dessutom kvantitativa mål. År 2020 ska max 3 procent av alla elever ha specialpedagogiska insatser i segregerade lärmiljöer, som till exempel specialskolor. I dag är andelen 5,6 procent. Ett sätt att nå detta mål är nya riktlinjer om att alla stödinsatser ska ske inom ramen för den ordinarie undervisningen, så länge eleven inte kräver stöd i mer än nio timmar i veckan.
– Det har lett till stort motstånd från lärarna. Många ser det som ett sätt att spara resurser, att man ålägger de enskilda lärarna att lösa situationen, säger Susan Tetler.
Det kan i vissa fall vara så, menar hon. Men Susan Tetler ser också ett nationellt system för stöd, bland annat särskilda inkluderingskonsulenter i varje kommun och på många skolor. Dessutom pågår ett arbete där utbildning i inkludering ska vara en betydande del i lärarutbildningens olika ämnen.
– Det får aldrig enbart vara klasslärarens ansvar att ta hand om ”inkluderingsbarnen”, som de tyvärr ofta kallats i debatten. Det ska vara lika mycket varje ämneslärares ansvar. Och så måste skolledningen ta ansvar och helhetsansvaret ska till syvende och sist vila på kommunledningen.
Genom sin gästprofessur vid Malmö högskola har Susan Tetler ingått i ett forskarteam som studerat inkluderingsinsatser i 12 svenska kommuner. Och även om det är svårt att ge generella råd, eftersom varje enskilt fall är kontextberoende, ser Susan Tetler vissa mönster. Det handlar bland annat om att se på inkluderingsarbetet som något systematiskt som bör genomsyra allt.
– I Sverige har ofta specialpedagogen en viktig roll ute på skolorna. Men arbetet kan inte vila på en enskild person. Det måste finnas ett helt team på varje skola, inkluderingsarbetet bör vara en del i det kollegiala utvecklingsarbetet.